Surprise, surprise..
Någonting håller mej vaken om nätterna, och utöver den skeva dygnsrytmen så är det en kille som finns i mina tankar. Ja typiskt, en jävla kille...
För äntligen i mitt liv har jag allting, utom en pojkvän, så självklart är det någonting jag längtar efter. En kille som är bäst i hela världen på alla möjliga sätt och som behandlar mej som en prinsessa. Och jag kanske har hittat honom. Kan nog inte hitta bättre i den här stan... Och han verkar gilla mej, vilket gör det hela så förbannat svårt! För så funkar det inte i mitt liv, saker och ting flyter bara inte på sådär.
Så nu snurrar givetvis tankarna åt alla möjliga håll. Är han verkligen intresserad eller vill han bara ligga som alla andra killar? Han har ju inte direkt gett sken av att det skulle vara så, men ändå så ligger ju tanken där och klämmer. Och om nu så är fallet att det är mej han är ute efter och ingenting annat, ¨så kommer alla dom andra om-tankarna. Om han tappar intresset såfort jag visar hur lätt jag är att få egentligen? För jag spelar faktiskt lite svårflörtad just nu... Han har mej runt lillfingret, sen lämnar han mej där totalt heartbroken... Jag har chansat tillräckligt många ggr i mitt liv förut och det har slutat illa, vad gör att just den här chansningen kommer vara värt det? Och hur ska jag veta det? Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mej till... Och ingen verkar vilja lyssna på mej och ge mej tips heller... Och jag förstår, för dom flesta omkring mej nu har upp över öronen med saker att göra och tänka på just nu.
Men väntar jag för länge nu så kanske det är för sent. Vad ska mitt nästa steg bli?
Eller om han bara gör mej besviken, det visar sej att han inte alls är den han visat för mej.. Jag måste lära känna honom bättre, men det finns ju knappt tid till det. Och om det inte finns tid nu, hur ska det då bli i framtiden? Om det nu finns en framtid. Jag har kommit lite till det stadiet just nu när jag inte tänker engagera mej i någonting som inte kommer leda någonstans. Det är pirret i magen jag är ute efter, att träffa någon att leva med så förbannat länge. Någon som kan bli min familj och som kan ta hand om mej för alltid om det skulle gå riktigt bra. Jag måste spara energi till denna människa som är rätt för mej, allt annat måste jag lägga åt sidan just nu.. För jag orkar inte..
Vissa dagar mår jag så fruktansvärt bra och skrattar åt det mesta och bara känner att det är lätt att leva. Det går bra helt enkelt. Sen kommer dom här andra dagarna när allt, och verkligen ALLT är tungt och inte det minsta kul. Jag vill kräkas på jobbet och be chefen dra långt åt helvete, jag vill be mina kompisar bara vara tysta om sina jävla problem (och det är bara en tillfällig känsla jag har, jag lyssnar gärna på era problem precis som ni gör på mina, men ibland är det bara så mycket i min lilla hjärna...) som egentligen inte är problem i mina öron just exakt då.. Jag blir grinig och egoistiskt och bör bara ligga hemma i ensamheten isolerad från omvärden och skämmas. Jag hoppas dessa dagar snart försvinner med den här jävla ruggiga kylan och eviga mörkret...
Just dom här nätterna, "vakennätterna" så längtar jag tillbaka till när man var liten och bekymmer inte fanns. Jag saknar att våga lägga sej på en madrass och ta fart och åka i full fart nerför pulkabacken, mot hoppet, där jag vet att jag kommer flyga av och få blåmärken och snö innanför jackan. Men det skrämmer mej inte utan jag tycker det är kul! Snön innanför jackan är varken kall eller jobbig, jag rufsar bort den och springer efter madrassen, sen släpar jag upp den för backen. Tar en handfull snö och stoppar in i munnen påvägen. Jag äter snön bara för att jag inte får, för egentligen är det skitäckligt. Det finns inga bekymmer. Jag vill tillbaka dit. Snälla, jag hoppas verkligen en sådan tid i livet kommer tillbaka. Då man känner att allt är så lättsammt och bekymmer inte finns med på kartan... Då dagens absolut största bekymmer r huruvida vi ska köpa en heinz eller felix ketchup. Om dom nya tapeterna i hallen ska vara blåa eller grå. Om bilen egentligen drar 1 liter eller 1,1 liter milen. Ta mej dit i sånnafall, snälla!!!
För äntligen i mitt liv har jag allting, utom en pojkvän, så självklart är det någonting jag längtar efter. En kille som är bäst i hela världen på alla möjliga sätt och som behandlar mej som en prinsessa. Och jag kanske har hittat honom. Kan nog inte hitta bättre i den här stan... Och han verkar gilla mej, vilket gör det hela så förbannat svårt! För så funkar det inte i mitt liv, saker och ting flyter bara inte på sådär.
Så nu snurrar givetvis tankarna åt alla möjliga håll. Är han verkligen intresserad eller vill han bara ligga som alla andra killar? Han har ju inte direkt gett sken av att det skulle vara så, men ändå så ligger ju tanken där och klämmer. Och om nu så är fallet att det är mej han är ute efter och ingenting annat, ¨så kommer alla dom andra om-tankarna. Om han tappar intresset såfort jag visar hur lätt jag är att få egentligen? För jag spelar faktiskt lite svårflörtad just nu... Han har mej runt lillfingret, sen lämnar han mej där totalt heartbroken... Jag har chansat tillräckligt många ggr i mitt liv förut och det har slutat illa, vad gör att just den här chansningen kommer vara värt det? Och hur ska jag veta det? Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mej till... Och ingen verkar vilja lyssna på mej och ge mej tips heller... Och jag förstår, för dom flesta omkring mej nu har upp över öronen med saker att göra och tänka på just nu.
Men väntar jag för länge nu så kanske det är för sent. Vad ska mitt nästa steg bli?
Eller om han bara gör mej besviken, det visar sej att han inte alls är den han visat för mej.. Jag måste lära känna honom bättre, men det finns ju knappt tid till det. Och om det inte finns tid nu, hur ska det då bli i framtiden? Om det nu finns en framtid. Jag har kommit lite till det stadiet just nu när jag inte tänker engagera mej i någonting som inte kommer leda någonstans. Det är pirret i magen jag är ute efter, att träffa någon att leva med så förbannat länge. Någon som kan bli min familj och som kan ta hand om mej för alltid om det skulle gå riktigt bra. Jag måste spara energi till denna människa som är rätt för mej, allt annat måste jag lägga åt sidan just nu.. För jag orkar inte..
Vissa dagar mår jag så fruktansvärt bra och skrattar åt det mesta och bara känner att det är lätt att leva. Det går bra helt enkelt. Sen kommer dom här andra dagarna när allt, och verkligen ALLT är tungt och inte det minsta kul. Jag vill kräkas på jobbet och be chefen dra långt åt helvete, jag vill be mina kompisar bara vara tysta om sina jävla problem (och det är bara en tillfällig känsla jag har, jag lyssnar gärna på era problem precis som ni gör på mina, men ibland är det bara så mycket i min lilla hjärna...) som egentligen inte är problem i mina öron just exakt då.. Jag blir grinig och egoistiskt och bör bara ligga hemma i ensamheten isolerad från omvärden och skämmas. Jag hoppas dessa dagar snart försvinner med den här jävla ruggiga kylan och eviga mörkret...
Just dom här nätterna, "vakennätterna" så längtar jag tillbaka till när man var liten och bekymmer inte fanns. Jag saknar att våga lägga sej på en madrass och ta fart och åka i full fart nerför pulkabacken, mot hoppet, där jag vet att jag kommer flyga av och få blåmärken och snö innanför jackan. Men det skrämmer mej inte utan jag tycker det är kul! Snön innanför jackan är varken kall eller jobbig, jag rufsar bort den och springer efter madrassen, sen släpar jag upp den för backen. Tar en handfull snö och stoppar in i munnen påvägen. Jag äter snön bara för att jag inte får, för egentligen är det skitäckligt. Det finns inga bekymmer. Jag vill tillbaka dit. Snälla, jag hoppas verkligen en sådan tid i livet kommer tillbaka. Då man känner att allt är så lättsammt och bekymmer inte finns med på kartan... Då dagens absolut största bekymmer r huruvida vi ska köpa en heinz eller felix ketchup. Om dom nya tapeterna i hallen ska vara blåa eller grå. Om bilen egentligen drar 1 liter eller 1,1 liter milen. Ta mej dit i sånnafall, snälla!!!
Kommentarer
Trackback
