Jennys lilla värld

Jag ville verkligen vara med alla mina nära och kära och gå på G3 ikväll, men jag kommer verkligen ångra mej imorron isf... Är så himla sliten efter den här veckan, men efter imorron blir det några dagars ledigt!!
Man kan ju börja undra om inte folk har annat att göra än att gå på badet när ungarna har novemberlov. SUCK!!

Ska kolla på lite beverly hills sen sova, åtta börjar jag imorron.
Puss och kram!

Jag är inte tjock. Jag är bara inte smal. G3, skavsår, dumpad. Eller jag är inte dumpad, jag är bara efterlämnad.

Igårkväll slocknade jag vid nio nångång, helt slut! Har sovit som en prinsessa heeeela natten nästan! Wonderful. Och idag innan jobbet ska jag få träffa älskade Annica. Ännu mer wonderful.

Fick ta hand om kökets fittdisk idag. Trött.... 10 timmars jävla diskande och plockande. Den bästa delen av mitt jobb är när man dukar tror jag.

Hörs!

Jag vet att det låter huuur galet som helst, men det måste ske någonting, MYCKET snart! Och igår när jag satt med Jimmy här hemma i soffan och zappade på teven medans han trixade med DC på datorn, så fastnade jag på den där nya dokusåpan om det där fartyget, vad det nu heter, viking line eller vad fan det var... Och fan vad dom verkade ha skoj på båten, alltså personalen. Så vill jag må, så som dom verkade göra.. Så nu sitter jag och söker fartygsjobb för fullt=) Måste bara hitta nåt där man kan vara borta typ två veckor i sträck, sen ledig typ 1, för de e ju rätt onödigt att pendla till närmsta kuststad med kryssningar en gång i veckan ju...
 Man måste ju chansa för att det ska hända nåt!

Det som gör det så jobbigt just idag är för att jag bearbetat förmågan att kunna släppa taget. Jag har släppt taget, och tappat hoppet. Att det gör lite ont är för att jag verkligen ville.,... Så himla gärna. Antagligen var det inte den här killen jag ville ha, utan bara någon som får mej skratta och må bra.

Okej, jag ska erkänna. Jag känner mej lite krossad. Eller som om jag redan var krossad innan, men nu klev någon i glaskrosset så det blev lite mer krossat... Jag hade helt enkelt byggt upp ett hopp som jag nu tvingas släppa, och det känns så fruktansvärt trist bara. Det kunde ju ha blivit så himla bra. Men sådär är ju jag, alldeles för naiv och blind för att inse det jag egentligen redan VET. Jag VISSTE så himla väl att det skulle bli såhär. Det har kommit på tal i princip varje dag i två veckors tid, men när det väl händer känner jag mej sådär... Som om det var helt otippat. Det där jävla hoppet!

Sen så talar han till mej som om det verkligen var sååå bedrövligt och att jag är såååå sårad. Och då känner jag mej ju så! Jag har tappat orken att bry mej längre. Visst, det finns dom som har det värre, till och med nära mej. Så jag ska göra som jag alltid gjort i alla tider och bry mej lite mer om dom, och lite mindre om mej själv för då kommer jag glömma det här.

Allt det här känns bara som ett enda långt dravel, men jag kan inte förklara på annat sätt.

Ville mest meddela att jag lever, jag mår okej, saknar det där superbra humöret lite men jag hoppas det kommer tillbaka inom en snar framtid. Som jag brukar säga, man ska aldrig bli beroende av en annan människa så därför var nog det här den bästa lösningen.

När min katt Lucy har bajsat i kattlådan så springer hon alltid i full fart därifrån. Kanske inte så konstigt. Men det är ändå lite kul, när man hör henne rejsa ut från badrummet vet man att det har bajsats. Jag borde fixa mej nåt ätbart innan jag åker på jobbet, men jag orkar bara inte!! Har kommit in i den där dålig perioden som kommer på hösten nu igen. Hösten är på tok för lång egentligen, den borde vara en månad högst.

Undrar om jag nånsin kommer bli stenrik?

Ska alldeles strax bege mej till jobbet och börja slita. Kommer blir en sjukt bra kväll ikväll känner jag på mej! Ett skoj gäng som ska jobba är vi också. Började en ny tjej igår som verkar grymt bra, skönt med lite färskt kött med färska ideer.

Sitter och trycker i mej massa godis för att hålla humöret på topp hela kvällen. Har inte så himla mkt mer att skriva förutom att jag saknar annes bloggande. Var är du sweetie??

Puss och kram.

Jag vet att saker och ting stått lite stilla nu ett tag, men jag hoppas på bättring! Har jobbat, sovit, haft ångest över allt hemmagöra, ignoretat ångesten och druckit alkohol, bakat penistårta, vart förkyld, jobbat lite till och mitt uppi allt det där så ska jag gå runt och vara glad och lycklig samtidigt. Det där med lycklig kanske var en överdrift men glad är jag iaf.
Fortfarande ensam, men inte jämt!

Har försökt klämma in lite äta och bajsa där i mitt upptagna liv också, men det här väl gått sådär med det. Antingen äter man inget alls en dag eller så äter man helt sjukt mycket nästa... Inte hälsosamt för vikten, men ffs man lever bara en gång! Njuta livet deluxe är mitt nya motto!

Lägger in en liten bild på lördagens stora bravad- penistårtan. Grymt nöjd med resultatet!!!

Har legat och småsovit i sängen i flera timmar nu på förmiddan och kommit fram till att trots en lätt bakfylla och smärre influensa så mår jag som en prinsessa. Allt är ju som så bra. Några småsaker som blivit missöfrstånd och som jag helst hade ignorerat men måste ta tag i...
Ibland ska man bara vara tyst, inte säga saker, prata med sina väbner osv, för får fel person höra nånting så blir allt så himla fel.. Jag förstår om ingen förstår vad jag pratar om. Ses på jobbet ikväll=)

Kramkram.

Det är mycket nu!!

Idag har jag inhandlat ny elektronik. En ny hårddisk blev det, och även en ny stereo, ska hämta den imorron. Till bilen alltså=) Känns skönt att få allt till att funka som det ska till slut, och nu är det på gång. Äntligen får man ett normalt liv där inte ens småsakerna stör längre!
En ny mus till datafan blir det nog också, blir knäpp på den här. Så jag ska lösa det miniproblemet också!
Nu ska jag bränna skivor, sen blir det nog sängen. Och imorron ska jag upp och ringa till farbror doktorn och boka en tid å göra nåt åt halsen. Nu har det förståss blivit lite bättre i och med att jag tryckte i mej ibumetin. Lika bra att ta tag i saken.

I övrigt har dagen varit helt okej, har åkt runt lite och spela buzz och finns i sjön med Anton och tove, tills glinen började bråka om kortleken. Åkte på GT och fyllde saltkar och pratade med Hanna. Sen badet och pratade lite med Tääz och Roffis och kollade på när roffe typ pajjade nya läskmaskinen, haha!
Åkte hem och kollade på prison break och försökte desperat göra nåt åt min stackars hals som började göra skitont. Plockade fram en bit frusen falukorv ur frysen och lindade in i en handduk och la mot halsen fö att försöka få ner svullnaden men det funkade fan inte. Skitkorv.
Te funkade inte heller. Fick bara ont i magen. Funderar på att trycka i mej lite knäckebröd. Hörs!!
PUSS, eller som Tääz skulle ha sagt, krAm

Jag är så jävla nöjd över att jag klarat mej såhär långt in på hösten utan att ha brytit ihop totalt. Men samtidigt så kommer sånna här dagar, då allt känns så himla lätt och solen skiner. Att vara utan solen för länge är så psykiskt nedbrytande att det är läskigt. Idag känner jag för att pumpa in massa Rammstein i mp3:n och sen mys-powerwalka bland alla dom skitsnygga villorna här på frösön. Höra löven prassla, känna vinden ta tag i håret, och bara känna hur allting kommer lösa sej och bli så himla bra...

Men så kommer det inte bli idag tyvärr, ska ha en lunchdejt med tääz sen ska hon träna, och jag ska hem och torka golven och duscha innan jag börjar jobba kl 16. Blir väl inte så jättemånga timmar, men alltid nånting..

Ha en underbar dag, det ska jag ha!

Idag är det min namnsdag, grattis till mej! Och sjuk så in i helvete är jag. Har nog allt UTOM feber, och det tackar jag för minsann. Ville koka soppa, men har ingen buljong. Måste in på stan till ett, och är inte ett dugg jävla sugen på att gå själv, så vart fan är Lotten?
Så jag kanske tvingar Tääz istället. Måste verkligen köpa gummisnoddar, för den enda stackaren jag har går av när som helst, och jag blir himla missnöjd om det gör det vid fel tillfälle...
Jag hatar Blair i Gossip Girl. Hennes hår är alltid ferfekt, och det gör mej förbannad. Det är mycket som gör mej förbannad idag faktiskt. Här kommer en skittrevlig lista:
- Lucy vägrar äta den nya maten och kutar runt och gnäller. Kattfan.
- Jag måste dammsuga men bara jag rör mej en millimeter får jag en hostattack. Störigt.
- Jag glömde gummis födelsedag. Jag och dom där jävla födelsedagarna!! Jag skämms.
- Kall lägenhet= rejäl förkylning.
- Det tar ungefär 15 minuter att bränna en skiva eftersom jag måste göra det i media playern. STÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRIGT!!
- Tvättkorgen är så full att den har tippat omkull.
- Vädret.
- De

Min helg har varit väldigt väldigt speciell... Och minnesvärd!
Har börjat fundera över framtiden lite smått, och jag måste bestämma mej för vad som blir nästa steg.. Hur ska det här gå?

Senaste 20 timmarna har vart helt fenomenalt underbara.

Jag skriker inombords lite då och då, när mörkret kommer närmre än vanligt och när musiken blir sentimental och lugnt. Då ryser jag på varenda liten del av kroppen, och det gör så förbannat ont i mej. Jag tänker ofta på hur jag haft det senaste åren, mest kärleksmässigt. Jag har varit kär så många gånger, har jag trott åtminstone, men sen landat pladask med ansiktet rakt ner i spikmattan. Alla killarna har haft nåt gott inom sej, och en del har varit bra, men den där lilla extra känslan har försvunnit ganska fort. Då man känner sej sådär extremt tom inuti till slut.
 Men andra killar har varit katastrofer. Se bara vad dom har gjort med mej. Till en ensam bitterfitta...

Jag gråter ibland, ensam och väldigt väldigt tyst. Även om det inte finns någon som hör eller sej mina tårar, vill jag hålla dom så hemliga som möjligt. Det får inte synas. Sist jag grät när någon såg på, var när jag kuggade körkortet den 17 juli. Moffa la en hand på min arm, och sa att det var okej. Efter några minuter var allt bra. Men han finns inte där varje gång, tyvärr.
Så vem ska finnas där och ta hand om mej varje gång tårarna kommer? Eller rättare sagt, vem ska finnas där när mörkret kommer för nära och musiken blir för lugn? Jag är ung, 22 år. Nästan alla mina vänner har familj eller stadiga förhållanden med riktigt bra killar. Ibland ser jag på dem, och undrar varför det inte var jag. Jag som hittade den där riktigt braiga killen, och jag som fick det där ursöta barnet? Jag bara VET att det finns en grymt bra mening med allt här i livet, men jag måste snart få veta vad meningen med mitt är... Jag måste vänja mej vid ensamheten, mörkret och musiken. Jag måste svälja när det gör ont, och jag måste acceptera ensamheten, men om jag bara hade en enda liten röd tråd, någonting att längta lite efter, eller bara någonting bra att se fram emot, så skulle allting kännas så förbannat mycket lättare! Och hur ska jag bära mej åt?

Världen kryllar av helt sjukt bra människor, och många av dom finns i min närhet. En del av dom är mina vänner, och det tackar jag för. Men den där enda, den bästa, var är han? Om jag bara fick ett tecken på att han fanns (och inte hade klamydia) så skulle jag kunna känna mej lugn, och vänta med en ro i hjärtat... Men nu skriker jag istället inombords.

I finally know what to do, I must quit.