Jennys lilla värld

Jag är sååå sliten just nu att jag är riktigt glad för allas skull att jag är hemma och ensam just nu. Tandvärken kommer att ha ihjäl mej och jag börjar överväga en lönneberga tandutdragning. Smeden med tången. Uscha vad sexigt att få tanden utdragen av en jävla skitig smed med en rostig gammal tång i en liten lada ute i smålands landskapet. Hur fan kunde Astrid Lindgren ens tänka på det? Men annars alternativet att skutte från loftet är ju ganska lockande också. Känns bara som att hela skallen skulle slitas av om jag valde alternativ nr 2.

Har jobbat nästan konstant sen i måndags, visserligen ledig i tisdags men då tog jag Ville och Jimmyboy en liten krogrunda. Slutade alldeles för dyrt. Har haft föreställningar med supé på Gamla Teatern tor-lör. Har gått riktigt bra att jobba och jag har dragit en fylla varje kväll efter att ha slutat. Igår kom vi nyktra till Olearys vid ett tiden. Tjugo över ett började shotsen flöda. Klockan nio imorse gick jag hem till vanliga anna för att äta frulle. Rostade mackor med brieost. Yumms! Inte en minuts sömn. Så jag slummrade idag mellan elva och fyra. Sen kom två galna karlar och hämtade mej och jag åkte till stan igen och åt upp lite överbliven tårta från jonnas barnkalas. Lite thaimat a la anna senare hamnade jag äntligen hemma igen och funderar på att lägga mej. Måste bara spöa momma på yatzy först. Kanske en kaffe med baileys också.

Ska börja kurera min lever snart. Om några veckor. Som avslut, min smaskiga kaffedrink med frangelico på Dahlwinnie i tisdags:::

Det är juni, året är 2003. Jag och Lea skippar skolavslutningen i Järpen och drar på... Hultsfredsfestivalen! Annika och Tove också. Oförglömligt. När vi kommer fram har vi inte en jävla aning om vart vi ska ta vägen eftersom bussen parkerar mitt i ett fucking bostadsområde. Ungar med stora vagnar kutar omkring och drar folks bagage mot betalning. Vi var dötrötta och jag var helpå att hyra in en sån där unge som slav, men icke sa nicke. Så vi kånkar vidare och efter själva insläpps stället börjar stigarna luta uppför min packning vägde ungefär lika mycket som mej i en sån där klassisk backpacker rygga som var en jävla budgetsäck helt enkelt. Jag släpar på presenning och cdspelare. Det lutar oj fan vad det lutade uppåt och alla yngre äldre ja alla kutade förbi och jag är sååå trött efter tolv timmars bussresa från fucking östersund, så jag trillar baklänges. Jag hamnar på ryggsräcken en halvmeter upp i luften och hur fan jag än sprattlar våldar eller bär mej åt kommer jag fan inte upp. När mina kära vänner upptäcker efter ca 100 meter att jag fattas så kutar dom tillbaka och när dom ser mej ligga mitt i gångvägen på rygg, sprtallandes så börjar dom bara peka och skratta. Anna får fram någonting om att jag ser ut som en skalbagge, dom andra håller med och vrider sej i skrattkrämpor. Folk kutar förbi. Efter nån minut får jag äntligen hjälp upp. Jag var numera den såkallade "baggen" och fick skämmas resten av resan och än idag när folk påminner mej,

Jag minns festerna på Krokom för massa år sen. När jag var typ mellan 13-16 när alla tuffa fordonare raggade på alla tjejer dom såg i denna gudsförgätna lilla byhåla. Och alla tjejer tyckte att fordonarna var lika häftiga fast det egentligen bara var ett gäng korkade småkillar som just fått hår på pungen och flyttat hemifrån till en skabbig etta i Krokom med en nyinköpt stereo och en gammal avlagd tv hemifrån. Hur som helst så just en av gårdarna, albertinavägen, var aningen värre än dom andra. Där var ungefär 60% fordonselever och på kvällarna dracks det folköl och stog och skreks på balkongerna.
Jag fick min första kyss, första dagen i åttan. Killen tyckte jag var kass på att hångla, ja men konstigt!!!! Men jag minns det som igår, en sån knepig känsla! Nu är man långt ifrån dom tiderna men ibland längtar man tillbaka till dom töntiga uttrycken och nötandet av Lasse-Stefanz låt "Orden som min mor sa". Hur man låg och hånglade dagarna i ändå i en säng och aldrig vågade ta steget längre. Hur man bara satt å larvade sej. Allt var så lätt.

Den människan jag kände en gång i tiden finns inte längre. Jag måste fortsätta tro på det, jag bara måste.

I övrigt plågar tandvärken mej, fortfarande. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mej till längre, när tandläkaren inte hittar vad det kan vara.

 Idag har varit en ganska fullt upp dag, har inte varit många minuter dötid, förrän nu på kvällen då jag börjat fundera och gjorde misstaget att ladda hem låten Whiskey Lullaby som Hanna på jobbet nämnde att hon älskade. Big misstake! Ville man inte börja stortjuta så ska man definitivt inte lyssna på den låten, snälla om ni har tid läs texten och försök att INTE känna er sorgsna...
Jag tänker i mitt stilla sinne på min kära Mamma som jag trots allt älskar och jag ber en stilla bön om att hon någon gång kommer bli lycklig, och är stark nog att aldrig lämna mej på det här sättet...

She put him out like the burnin' end of a midnight cigarette
She broke his heart he spent his whole life tryin' to forget
We watched him drink his pain away a little at a time
But he never could get drunk enough to get her off his mind
Until the night


He put that bottle to his head and pulled the trigger
And finally drank away her memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength he had to get up off his knees
We found him with his face down in the pillow
With a note that said I'll love her till I die
And when we buried him beneath the willow
The angels sang a whiskey lullaby



The rumors flew but nobody know how much she blamed herself
For years and years she tried to hide the whiskey on her breath
She finally drank her pain away a little at a time
But she never could get drunk enough to get him off her mind
Until the night


She put that bottle to her head and pulled the trigger
And finally drank away his memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength she had to get up off her knees
We found her with her face down in the pillow
Clinging to his picture for dear life
We laid her next to him beneath the willow
While the angels sang a whiskey lullaby

Ja, och i övrigt är det Robbans dödsdag idag, eller ja det som var idag. Känns lite sorgligt fortfarande inom mej, jag kommer ju alltid minnas valborg som den sorgligaste tiden på året just pga att han gick bort just då. Jag har det nog dock väldigt lätt jämfört med alla hans närmre vänner inklusive min mamma, och sen hans familj och hans tre barn. Jag tänker på er, och jag undrar precis som er hur detta hemska kunde få hända men man måste ju tänka från de ljusa sidorna. Att ha en sådan enorm dödslängtan och tvingas att leva i detta liv ändå, det är nog värre än att tvingas lämna alla sörjande vänner och familj och ta steget och gå vidare. Jag ska inte göra några jämförelser men jag vet inom mej att han har det bättre nu, tyvärr. Livet hade inte mer att ge Robban.
Lik förbannat tänker jag på de få stunderna vi hade han och jag, inte mycket jämfört med hans andra vänner, men ändå någonting som satte djupa spår. Hur han kunde förstå mej genom att känna min mamma så väl, och hur han alltid använde sin humor för att göra, åtminstone mej, på bra humör. Hur han skämtade om mej på alla vimmelbilder, hur han skickade fåniga sms och så vidare. Jag kommer alltid minnas första gången jag var i hans lägenhet och imponerande betraktade hans samling av krigsvärdesaker och cdskivor. Hur han lovade mamma att försöka hålla koll på mej under Sweden Rock 2004 och det var första gången han fick tag på mitt nr. Det är fyra år sen! Jag var för guds skull knappt byxmyndig men han hade nog bara partat sönder mej på roligaste sätt om vi hade setts. Jag minns också hur han köpte min första Metallica skiva till mej när han var på stan med mamma.
Visst kanske jag fäller en tår någon gång vid tanken på honom men jag vet att han säkert klämmer in en snabbtitt lite då och då och kollar hur jag har det och det får mej att le lite. Som folk säger, man kan gråta lite och det känns bättre, men en saknad försvinner aldrig.

Det är mycket bäbisar överallt, sovandesj jollrandes, skrikandes, skrattandes och alla precis lika söta. Men förra veckan träffade jag lotten och hennes Angelina och hon var ju någonting utöver det vanliga. Toklycklig över allt och bara sååå himla söt!

Ja en hel kväll tillägnad hårdrocken på Gamla Teatern i Östersund. Vad mer kan man säga? Det luktade svett i salongen, folk bajsade toaletterna fulla, ölen flödade och peruk hårtussar på golven.  Jag stängde 64an i elvatiden efter det blev det diskplock för min del, och fan vad jag plockade. Grabbarna hade sånt tryck i baren att dom hade hamnat lite efter med disken så det var nog väldigt uppskattat jobb jag gjorde.

Men efter tolv timmars arbete så blev det ett rum på Gamla Teatern för min del, och jag sov som en stock hela natten, eller ja det lilla som fanns kvar.

Nästa helg, tor- fre- lör är det Allt för Byn föreställningar på jobbet. Ska bli roligt att jobba då faktiskt. Känns som att det kommer bli en väldigt glädjefylld helg faktiskt. Sen så fick jag ju inte den saftigaste lönen den här månaden så lite extraknäck i baren eller a la carten gör mej absolut ingenting.
Har dock saknat min kisse lite. Har investerat i ett koppel till sötnosen nu så hon ska få vara ute mycket. Jag har varit riktigt dålig på sista tiden med att ta bilder med diggisen, vilket jag borde skämmas ganska ordentlig över. Bilddagboken står tom och runtomkring mej händer det massvis med saker. Så en smäll på fingrarna och så lovar jag att skärpa mej.

I Övrigt är det mesta som vanligt. Anna flyttar, och blir granne med min älskade älskade Desirée som jag saknar så det känns som att hjärtat vill brista ibland. Andra anna kommer tillbaka efter att ha avslutat säsongen i Åre och vi ska sola och träna och bli allänt snygga nu till sommaren. Spana på alla snygga killar som kommer fram på våren är också en av våra nya favorithobbys. Visserligen har vi båda en varsin karl som vi vårdar ömt, men att spana lite kan ju inte göra så mycket. I Slutändan vet jag ju redan vem det är jag vill vara med varje ledig stund, men det går inte just nu tyvärr.. :-(

Ska gå upp och spela yatzy med momma nu, hon verkar sakna det. Sen ska jag ta en mer än behövlig dusch. Måste verkligen byta sockar alltså. Jag var nästan självmordsbenägen imorse när jag insåg att jag skulle tvingas ta på mej samma sockar och skor som jag jobbade i igår. Blä 

Jag tror min framtand håller på att dö. Det gör pissont, tandis hittar inget på röntgen och voila så får jag äta mej hög på värktabletter. Kan jag inte bara få sövas och sen när jag vaknar är allt bra och alla tänder lagade och allt sånt? Det går ju för jag har gjort det förr :P

Jag blir så arg på min dator!!! Den bara brummar och trilskas! Jag ska ta mej fan köpa en jävla extern hårddisk imorron sen ska jag rensa hela jävla burken och göra om allt! Och spara all musik och annat viktigt på den externa jäveln. Jag blir så arg när elektroniska apparater inte kan fungera som dom ska! Kan världens alla tillverkare sluta göra saker som inte funkar ordentligt och kan alla fittjävlaskit trackers därute sluta jävlas med jordens befolkning och slute skicka ut virus och liknande ut i etern??? Vad fan får dom egentligen ut på det? Så underbart är det faktiskt inte med skadeglädje!!! FAR ÅT HELVETE!!!!!!!!!

Jag har drabbats av den hemska tandvärken, vill helst bara dö just nu. Men life goes on. Ska bädda sängen med vinröda porriga sidenlakan som ett litet plåster på såren.

Den här helgen har det minasann blivit jobba av ska jag säga er. Frukost två dagar i rad samt en folkpartistlunch och sen en moderatmiddag igår. Jag trodde jag skulle kasta kantarellsoppan i fejjan på en gubbe som var ett riktigt pain in the ass. Jag önskar av hela min kropp och själ att jag aldrig någonsin behöver servera människan igen. Om en servitris går upp på scenen och läser upp hela middagen från punkt och pricka med viner och druvor och hela fadderullan så behöver han väl inte fråga en extra gång bara för att vara lite extra moderatisk?? Vad jag än kom med och skulle servera skulle han fråga och döma ut mej. Och med vinerna, hur svårt ska det vara att begripa ETT VITT ITALIENSKT OCH ETT RÖTT SPANSKT. FFS!!!!!

Sammanlagt 19 timmar, det är jag rätt stolt över faktiskt. Men det känns i kroppen, särskilt i mina veka armmuskler efter allt skinkskivand på skivmaskinen. Ajaj.
Idag fick jag träffa min kärlek några timmar innan han lämnade mej i norrland för att åka hem. Det känns liksom alltid jobbigt varje gång vi lämnar varann men änte på det där vråljobbiga sättet.. Sen är det tungt att leva utan varann några veckor men inte så tungt att man inte kan ha ett normalt liv. Jag tänker på dej hela tiden både medvetet och omedvetet älskling men ändå aldrig på ett sätt som gör mej riktigt ledsen.
Fast vissa dagar som är tyngre skulle nog ha underlättat om man fick komma hem och krypa in i din famn...

Sitter och har shuffle på hela mitt musikbibliotek, roligt att höra allt som finns faktiskt, typ förrförra sommarens hitdängor osv.
Nu ska jag trösta mej själv med att krypa ner med lucy i sängen och kolla på spännande thriller och hoppas att tandvärken är helt borta imorron och jag inte behöver gå till tandläkaren igen någonsin i mitt liv. Begriper inte hur inget hål kunde bli till tusentals på bara två månader... Obegripligt. Men jag har ju ett litet mörkt moln som förföljer mej nuförtiden så..

Fick min nya telefon med posten medans jag var i sthlm och igår när jag kom hem kunde jag knappt bärga mej för att få börja använda den. Självklart var skiten trasig redan innan jag ens fått chansen att använda den, och jag blev grymt besviken över den grymt fula knappsatsen. Var in på teliabutiken två ggr igår. Idag lämnade jag tillbaka fanskapet och tog en helt annan telefon, en billigare och säkert sämre men det skiter jag i. Fick dessutom välja tillbehör för 600:- så det blev ett par högtalare och ett större minneskort. Inget pjåkigt byte trots allt alltså. Och jag är väl nöjd.. Lite besviken över förlusten av spelen på min förra telefon men det går ju att köpa igen...
Så här har vi ett exemplar av nya pärlan:

Jag har hittat två par skor på scorett som jag är sååå sugen på.. Båda kostar 299:- och egentligen har jag råd med båda.. men jag kommer inte direkt få en fet lön nästa månad.. men man måste ju ha nåt att stoppa fötterna i... Och när man fått skavsår av det ena paret måste man ju ta det andra.. och snart är det ju sommar och kjolsäsong.. Ja som ni förstår har jag ett tugnt val att göra.
Köpte en solros till Markus idag, fick 25 kronor rabatt! Då tycker man att man gjort ett kap =) Här har vi skorna...

Idag ska jag ut och shoppa onödigheter, ja ni vet rysch pysch som man har lite överallt hemma. Ska köpa lite köksgeråd billigt åt momma, och en tvättkorg till min kärlek. Men tvättkorgen jag har kollat ut e så snygg så jag blir ju deprimerad och vill ha den själv.
ska ta på mej mina nya jeans nu.. Tjingeling och love to Gina Tricot

Idag har jag jobbat sju timmar, och arbetet var att hälla kaffe. I en halvtimme. Resten av dagen har vart lite luddig, kört nån vagn hit eller dit, putsat lite bestick och glas, ja det vanliga på ett ställa som Berns. Dom dukade upp för en stor bankett när jag gick hem. Hade kunnat mörda för att få jobba på den istället. Fick erbjudandet om att stanna och jobba till två inatt, men 16 timmars arbete är lite för mycket till och med för mej. Jag hade liksom haft fyra timmar kvar nu om jag vart kvar! Smaskiga pengar i kassan, men jag måste tänka på hälsan också.

Nu ska jag fortsätta dega, har sovit en timme nu på kvällen för att bli av med mensvärken. Det är fan tragiskt att inte ens två pronaxen och en ipren ska funka alltså.

Efter fyra dagar av skitande och spyande så är man lite lagom slim runt midjan, önskar jag hade en våg så man fick så vad den stog på för såhär lite lär det ju inte bli än på bra länge.
För övrigt är jag nere i den stora staden igen, myser med min pojkvän som tar så bra hand om mej. Kommer hem den 17e igen, tar tåget upp. Ska bli härligt att slippa sitta ensam på tåget för en gångs skull faktiskt!

Sitter och kollar på smörfilmen Åter till Cold Mountain och jag börjar bli hungrig. Igen. Har ju nästan mått bra idag, men inte tillräckligt för att följa med Ville och gänget till Torget för att fira villes mamma som fyller 50 idag. En yngre femtioåring finns inte säger jag bara! Kan inte fatta att hon är nästan tio år äldre än min mamma men beter sej som tio år yngre!

Färgade ju håret för typ två veckor sen. Nu är färgen åter igen brun och det svarta borta med vinden. Jag begriper inte hur ett hår kan vara så förbannat envist! Nu ska jag sörja vidare för den förlorade färgen och kanske till och med sno mej en kram av min kärlek.

Jag mår fortfarande åt helvete, snart fyra dagars magsjuka eller vad fan det är.. verkar onekligen som att det har med att jag slutat med medicinen att göra.. Fucking skit och helvete.

Jag kunde ju ha mått bättre... Ska göra soppa nu, så tjingeling