Jennys lilla värld

Det är juni, året är 2003. Jag och Lea skippar skolavslutningen i Järpen och drar på... Hultsfredsfestivalen! Annika och Tove också. Oförglömligt. När vi kommer fram har vi inte en jävla aning om vart vi ska ta vägen eftersom bussen parkerar mitt i ett fucking bostadsområde. Ungar med stora vagnar kutar omkring och drar folks bagage mot betalning. Vi var dötrötta och jag var helpå att hyra in en sån där unge som slav, men icke sa nicke. Så vi kånkar vidare och efter själva insläpps stället börjar stigarna luta uppför min packning vägde ungefär lika mycket som mej i en sån där klassisk backpacker rygga som var en jävla budgetsäck helt enkelt. Jag släpar på presenning och cdspelare. Det lutar oj fan vad det lutade uppåt och alla yngre äldre ja alla kutade förbi och jag är sååå trött efter tolv timmars bussresa från fucking östersund, så jag trillar baklänges. Jag hamnar på ryggsräcken en halvmeter upp i luften och hur fan jag än sprattlar våldar eller bär mej åt kommer jag fan inte upp. När mina kära vänner upptäcker efter ca 100 meter att jag fattas så kutar dom tillbaka och när dom ser mej ligga mitt i gångvägen på rygg, sprtallandes så börjar dom bara peka och skratta. Anna får fram någonting om att jag ser ut som en skalbagge, dom andra håller med och vrider sej i skrattkrämpor. Folk kutar förbi. Efter nån minut får jag äntligen hjälp upp. Jag var numera den såkallade "baggen" och fick skämmas resten av resan och än idag när folk påminner mej,