2 år har gått.
Idag har varit en ganska fullt upp dag, har inte varit många minuter dötid, förrän nu på kvällen då jag börjat fundera och gjorde misstaget att ladda hem låten Whiskey Lullaby som Hanna på jobbet nämnde att hon älskade. Big misstake! Ville man inte börja stortjuta så ska man definitivt inte lyssna på den låten, snälla om ni har tid läs texten och försök att INTE känna er sorgsna...
Jag tänker i mitt stilla sinne på min kära Mamma som jag trots allt älskar och jag ber en stilla bön om att hon någon gång kommer bli lycklig, och är stark nog att aldrig lämna mej på det här sättet...
Ja, och i övrigt är det Robbans dödsdag idag, eller ja det som var idag. Känns lite sorgligt fortfarande inom mej, jag kommer ju alltid minnas valborg som den sorgligaste tiden på året just pga att han gick bort just då. Jag har det nog dock väldigt lätt jämfört med alla hans närmre vänner inklusive min mamma, och sen hans familj och hans tre barn. Jag tänker på er, och jag undrar precis som er hur detta hemska kunde få hända men man måste ju tänka från de ljusa sidorna. Att ha en sådan enorm dödslängtan och tvingas att leva i detta liv ändå, det är nog värre än att tvingas lämna alla sörjande vänner och familj och ta steget och gå vidare. Jag ska inte göra några jämförelser men jag vet inom mej att han har det bättre nu, tyvärr. Livet hade inte mer att ge Robban.
Lik förbannat tänker jag på de få stunderna vi hade han och jag, inte mycket jämfört med hans andra vänner, men ändå någonting som satte djupa spår. Hur han kunde förstå mej genom att känna min mamma så väl, och hur han alltid använde sin humor för att göra, åtminstone mej, på bra humör. Hur han skämtade om mej på alla vimmelbilder, hur han skickade fåniga sms och så vidare. Jag kommer alltid minnas första gången jag var i hans lägenhet och imponerande betraktade hans samling av krigsvärdesaker och cdskivor. Hur han lovade mamma att försöka hålla koll på mej under Sweden Rock 2004 och det var första gången han fick tag på mitt nr. Det är fyra år sen! Jag var för guds skull knappt byxmyndig men han hade nog bara partat sönder mej på roligaste sätt om vi hade setts. Jag minns också hur han köpte min första Metallica skiva till mej när han var på stan med mamma.
Visst kanske jag fäller en tår någon gång vid tanken på honom men jag vet att han säkert klämmer in en snabbtitt lite då och då och kollar hur jag har det och det får mej att le lite. Som folk säger, man kan gråta lite och det känns bättre, men en saknad försvinner aldrig.
Jag tänker i mitt stilla sinne på min kära Mamma som jag trots allt älskar och jag ber en stilla bön om att hon någon gång kommer bli lycklig, och är stark nog att aldrig lämna mej på det här sättet...
She put him out like the burnin' end of a midnight cigarette
She broke his heart he spent his whole life tryin' to forget
We watched him drink his pain away a little at a time
But he never could get drunk enough to get her off his mind
Until the night
He put that bottle to his head and pulled the trigger
And finally drank away her memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength he had to get up off his knees
We found him with his face down in the pillow
With a note that said I'll love her till I die
And when we buried him beneath the willow
The angels sang a whiskey lullaby
The rumors flew but nobody know how much she blamed herself
For years and years she tried to hide the whiskey on her breath
She finally drank her pain away a little at a time
But she never could get drunk enough to get him off her mind
Until the night
She put that bottle to her head and pulled the trigger
And finally drank away his memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength she had to get up off her knees
We found her with her face down in the pillow
Clinging to his picture for dear life
We laid her next to him beneath the willow
While the angels sang a whiskey lullaby
She broke his heart he spent his whole life tryin' to forget
We watched him drink his pain away a little at a time
But he never could get drunk enough to get her off his mind
Until the night
He put that bottle to his head and pulled the trigger
And finally drank away her memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength he had to get up off his knees
We found him with his face down in the pillow
With a note that said I'll love her till I die
And when we buried him beneath the willow
The angels sang a whiskey lullaby
The rumors flew but nobody know how much she blamed herself
For years and years she tried to hide the whiskey on her breath
She finally drank her pain away a little at a time
But she never could get drunk enough to get him off her mind
Until the night
She put that bottle to her head and pulled the trigger
And finally drank away his memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength she had to get up off her knees
We found her with her face down in the pillow
Clinging to his picture for dear life
We laid her next to him beneath the willow
While the angels sang a whiskey lullaby
Ja, och i övrigt är det Robbans dödsdag idag, eller ja det som var idag. Känns lite sorgligt fortfarande inom mej, jag kommer ju alltid minnas valborg som den sorgligaste tiden på året just pga att han gick bort just då. Jag har det nog dock väldigt lätt jämfört med alla hans närmre vänner inklusive min mamma, och sen hans familj och hans tre barn. Jag tänker på er, och jag undrar precis som er hur detta hemska kunde få hända men man måste ju tänka från de ljusa sidorna. Att ha en sådan enorm dödslängtan och tvingas att leva i detta liv ändå, det är nog värre än att tvingas lämna alla sörjande vänner och familj och ta steget och gå vidare. Jag ska inte göra några jämförelser men jag vet inom mej att han har det bättre nu, tyvärr. Livet hade inte mer att ge Robban.
Lik förbannat tänker jag på de få stunderna vi hade han och jag, inte mycket jämfört med hans andra vänner, men ändå någonting som satte djupa spår. Hur han kunde förstå mej genom att känna min mamma så väl, och hur han alltid använde sin humor för att göra, åtminstone mej, på bra humör. Hur han skämtade om mej på alla vimmelbilder, hur han skickade fåniga sms och så vidare. Jag kommer alltid minnas första gången jag var i hans lägenhet och imponerande betraktade hans samling av krigsvärdesaker och cdskivor. Hur han lovade mamma att försöka hålla koll på mej under Sweden Rock 2004 och det var första gången han fick tag på mitt nr. Det är fyra år sen! Jag var för guds skull knappt byxmyndig men han hade nog bara partat sönder mej på roligaste sätt om vi hade setts. Jag minns också hur han köpte min första Metallica skiva till mej när han var på stan med mamma.
Visst kanske jag fäller en tår någon gång vid tanken på honom men jag vet att han säkert klämmer in en snabbtitt lite då och då och kollar hur jag har det och det får mej att le lite. Som folk säger, man kan gråta lite och det känns bättre, men en saknad försvinner aldrig.
Kommentarer
Trackback
