Jennys lilla värld

Den här helgen har det minasann blivit jobba av ska jag säga er. Frukost två dagar i rad samt en folkpartistlunch och sen en moderatmiddag igår. Jag trodde jag skulle kasta kantarellsoppan i fejjan på en gubbe som var ett riktigt pain in the ass. Jag önskar av hela min kropp och själ att jag aldrig någonsin behöver servera människan igen. Om en servitris går upp på scenen och läser upp hela middagen från punkt och pricka med viner och druvor och hela fadderullan så behöver han väl inte fråga en extra gång bara för att vara lite extra moderatisk?? Vad jag än kom med och skulle servera skulle han fråga och döma ut mej. Och med vinerna, hur svårt ska det vara att begripa ETT VITT ITALIENSKT OCH ETT RÖTT SPANSKT. FFS!!!!!

Sammanlagt 19 timmar, det är jag rätt stolt över faktiskt. Men det känns i kroppen, särskilt i mina veka armmuskler efter allt skinkskivand på skivmaskinen. Ajaj.
Idag fick jag träffa min kärlek några timmar innan han lämnade mej i norrland för att åka hem. Det känns liksom alltid jobbigt varje gång vi lämnar varann men änte på det där vråljobbiga sättet.. Sen är det tungt att leva utan varann några veckor men inte så tungt att man inte kan ha ett normalt liv. Jag tänker på dej hela tiden både medvetet och omedvetet älskling men ändå aldrig på ett sätt som gör mej riktigt ledsen.
Fast vissa dagar som är tyngre skulle nog ha underlättat om man fick komma hem och krypa in i din famn...

Sitter och har shuffle på hela mitt musikbibliotek, roligt att höra allt som finns faktiskt, typ förrförra sommarens hitdängor osv.
Nu ska jag trösta mej själv med att krypa ner med lucy i sängen och kolla på spännande thriller och hoppas att tandvärken är helt borta imorron och jag inte behöver gå till tandläkaren igen någonsin i mitt liv. Begriper inte hur inget hål kunde bli till tusentals på bara två månader... Obegripligt. Men jag har ju ett litet mörkt moln som förföljer mej nuförtiden så..