Jennys lilla värld

Jag har varit slarvig tillräckligt länge med bloggen nu, så dags att skärpa sej. Kom till onsikt med det idag. Jag kom även på att jag måste verkligen anstränga mej för att få tillbaka min bra kharma annars vet man ju aldrig vad som händer. Så idag ska jag vara snäll och godhjärtad mot alla som kommer i min väg.

Det här med grannar har jag funderat på. När man bor så som jag gör nu, i ett stort bostadshus med över 20 lägenheter i samma trappuppgång, så bör man väl verkligen vara noga med att alltid hälsa i trappan? Är inte det vanligt vett och etikett? Jag har aldrig gjort någon av mina grannar någonting ont, jag parkerar aldrig ivägen för folk, jag har aldrig haft en fest och väsnats tills långt in på natten, ingen av vare sej mej eller mina vänner har skrikit i trappuppgången, jag skräpar inte ner, sorterar mina sopor, överbokar aldrig tvättstugan etc etc. Men ändå finns det de som bor här som inte hälsar när man säger hej! Varför? Hur kan man leva ett så bittert liv? Jag tycker synd om de människorna som inte kan heja på sina grannar! Jag hejar iaf alltid på alla jag träffar på i trappen, sura som glada, gamla som unga. Det finns ett äldre par som bor på våningen under mej, det är halvvåningar så dvs dom har fyra trappor. Dom är lika gamla och slitna båda två, den ena har en käpp och den andra klänger längs räcket hela vägen upp, men lik förbannat hälsar dom alltid och ler stort när man möter dom. Hur mysiga som helst verkar dom, fast det tar dom 20 min att gå upp till sitt hem är dom glad när dom träffa mej ändå! Det gillas skarpt.

Jag har fått ett nytt favoritdjur. Har glömt vad det heter på svenska, men det heter Mudskipper på engelska.