How could you know?
Men andra killar har varit katastrofer. Se bara vad dom har gjort med mej. Till en ensam bitterfitta...
Jag gråter ibland, ensam och väldigt väldigt tyst. Även om det inte finns någon som hör eller sej mina tårar, vill jag hålla dom så hemliga som möjligt. Det får inte synas. Sist jag grät när någon såg på, var när jag kuggade körkortet den 17 juli. Moffa la en hand på min arm, och sa att det var okej. Efter några minuter var allt bra. Men han finns inte där varje gång, tyvärr.
Så vem ska finnas där och ta hand om mej varje gång tårarna kommer? Eller rättare sagt, vem ska finnas där när mörkret kommer för nära och musiken blir för lugn? Jag är ung, 22 år. Nästan alla mina vänner har familj eller stadiga förhållanden med riktigt bra killar. Ibland ser jag på dem, och undrar varför det inte var jag. Jag som hittade den där riktigt braiga killen, och jag som fick det där ursöta barnet? Jag bara VET att det finns en grymt bra mening med allt här i livet, men jag måste snart få veta vad meningen med mitt är... Jag måste vänja mej vid ensamheten, mörkret och musiken. Jag måste svälja när det gör ont, och jag måste acceptera ensamheten, men om jag bara hade en enda liten röd tråd, någonting att längta lite efter, eller bara någonting bra att se fram emot, så skulle allting kännas så förbannat mycket lättare! Och hur ska jag bära mej åt?
Världen kryllar av helt sjukt bra människor, och många av dom finns i min närhet. En del av dom är mina vänner, och det tackar jag för. Men den där enda, den bästa, var är han? Om jag bara fick ett tecken på att han fanns (och inte hade klamydia) så skulle jag kunna känna mej lugn, och vänta med en ro i hjärtat... Men nu skriker jag istället inombords.
I finally know what to do, I must quit.
Du vet inte vem jag är och jag har på något vis bara halkat in på din blogg. Hur som helst, kärleken finns där, jag vet det. Den är bara jävligt duktig på att gömma sej. Har själv varit i förhållanden där man verkligen undrat, är det så här det ska kännas? Finns den "Rätte" där ute eller ska jag nöja mej med det här? Men varje gång har jag sett till min egen lycka, jag är hellre själv än fast i ett dåligt förhållande som tynger ner mej tills jag inte längre vet vem jag är. Även om man är själv så är man nog lyckligare för man är fri att göra det man vill och umgås med dom man vill. Man är aldrig helt ensam, ska du vet. Dina vänner finns där för dej, i vått och tort. Så ge INTE upp, lyckan finns där inom dej. Kram!
Jag är din vän.du kan få låna mig å angelina när du vill =)
