Jennys lilla värld

Okej, jag ska erkänna. Jag känner mej lite krossad. Eller som om jag redan var krossad innan, men nu klev någon i glaskrosset så det blev lite mer krossat... Jag hade helt enkelt byggt upp ett hopp som jag nu tvingas släppa, och det känns så fruktansvärt trist bara. Det kunde ju ha blivit så himla bra. Men sådär är ju jag, alldeles för naiv och blind för att inse det jag egentligen redan VET. Jag VISSTE så himla väl att det skulle bli såhär. Det har kommit på tal i princip varje dag i två veckors tid, men när det väl händer känner jag mej sådär... Som om det var helt otippat. Det där jävla hoppet!

Sen så talar han till mej som om det verkligen var sååå bedrövligt och att jag är såååå sårad. Och då känner jag mej ju så! Jag har tappat orken att bry mej längre. Visst, det finns dom som har det värre, till och med nära mej. Så jag ska göra som jag alltid gjort i alla tider och bry mej lite mer om dom, och lite mindre om mej själv för då kommer jag glömma det här.

Allt det här känns bara som ett enda långt dravel, men jag kan inte förklara på annat sätt.