Tvivel.
Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
Du lever för stunden, precis som jag
- Lasse.
Tänk om det fanns någon som var som jag som kunde dela alla stunder med mej? Inte den där tvärt-om killen som bara sårar mej hela tiden. Det är alltid den typen jag hittar! Och till slut så blir jag bara irriterad på allt han gör och vill kräkas när han tar på mej. Varför söker jag någon när jag vet att det alltid är exakt sådär det slutar? Jag måste ju ha en rejäl rubbning i skallen....
Idag har jag plockat fram mitt mörkaste jag och lyssnar bara på emo musik och kommer vägra vara trevlig mot nån. Jag bör sitta inlåst i lägenheten hela dagen och inte visa mej bland folk, för jag kommer fräsa och visa huggtänder för alla som talar till mej. Jag är ett hemskt monster som ska sitta inlåst helt enkelt. Jag känner inte igen mej själv, för bara några veckor sen var jag så glad över att slippa höstdeprissionen och nu är den här och slår till hårdare än vanligt. Den enda hösten jag klarat är faktiskt den däå jag flyttade till Övik. Då var allt så nytt och spännande att jag inte hade tid att reflektera över det dåliga. Det kom som en smäll året efter istället.
När jag mår såhär finns det bara en person som kan hela mej och den vägan har jag fått nu redan utan något vidare resultat eftersom han helt enkelt inte har ett intresse av att göra mej glad längre. Jag tänker på honom allt mer sällan, men det faktum att han är så nära nu istället för så långt ifrån, det gör att det sticker till när jag tänker på det. Jag trodde verkligen att jag skulle vara hans när han kom hem, att alla åren inte skulle spela någon roll längre, utan allt bara var som förut. Jag är så himla blind som nekat det faktum att åren förändrat oss.
Ibland känns det som att vad jag letar efter just nu är så himla omöjligt, att ingen kan leva upp till mina små krav och att ensamheten är ett mörkt faktum. Jag har bara så svårt att hantera allt det här som händer just nu.. Hur jag ska kunna jobba ihop mina pengar, hur jag ska lösa alla problemen. Jag har svårt att se logiska lösningar på skitproblem och stirrar bara in i en hård tegelvägg åt alla håll jag ser mot.
Jag måste verkligen göra nåt åt dagen nu. Bör åka och ge Tessan hennes saker innan hon börjar jobba fyra. Men jag har liksom ingen lust. Jag vill äta onyttigt på Eastern Palace och göra av med pengar jag inte har.
Du lever för stunden, precis som jag
- Lasse.
Tänk om det fanns någon som var som jag som kunde dela alla stunder med mej? Inte den där tvärt-om killen som bara sårar mej hela tiden. Det är alltid den typen jag hittar! Och till slut så blir jag bara irriterad på allt han gör och vill kräkas när han tar på mej. Varför söker jag någon när jag vet att det alltid är exakt sådär det slutar? Jag måste ju ha en rejäl rubbning i skallen....
Idag har jag plockat fram mitt mörkaste jag och lyssnar bara på emo musik och kommer vägra vara trevlig mot nån. Jag bör sitta inlåst i lägenheten hela dagen och inte visa mej bland folk, för jag kommer fräsa och visa huggtänder för alla som talar till mej. Jag är ett hemskt monster som ska sitta inlåst helt enkelt. Jag känner inte igen mej själv, för bara några veckor sen var jag så glad över att slippa höstdeprissionen och nu är den här och slår till hårdare än vanligt. Den enda hösten jag klarat är faktiskt den däå jag flyttade till Övik. Då var allt så nytt och spännande att jag inte hade tid att reflektera över det dåliga. Det kom som en smäll året efter istället.
När jag mår såhär finns det bara en person som kan hela mej och den vägan har jag fått nu redan utan något vidare resultat eftersom han helt enkelt inte har ett intresse av att göra mej glad längre. Jag tänker på honom allt mer sällan, men det faktum att han är så nära nu istället för så långt ifrån, det gör att det sticker till när jag tänker på det. Jag trodde verkligen att jag skulle vara hans när han kom hem, att alla åren inte skulle spela någon roll längre, utan allt bara var som förut. Jag är så himla blind som nekat det faktum att åren förändrat oss.
Ibland känns det som att vad jag letar efter just nu är så himla omöjligt, att ingen kan leva upp till mina små krav och att ensamheten är ett mörkt faktum. Jag har bara så svårt att hantera allt det här som händer just nu.. Hur jag ska kunna jobba ihop mina pengar, hur jag ska lösa alla problemen. Jag har svårt att se logiska lösningar på skitproblem och stirrar bara in i en hård tegelvägg åt alla håll jag ser mot.
Jag måste verkligen göra nåt åt dagen nu. Bör åka och ge Tessan hennes saker innan hon börjar jobba fyra. Men jag har liksom ingen lust. Jag vill äta onyttigt på Eastern Palace och göra av med pengar jag inte har.
Kommentarer
Trackback
