Att bli av med ett beroende
Har bakat blåbärsmuffins idag! goda, men inte så söta... Men det är bra nu när man ska försöka komma i bikiniform igen :-) Skulle göra nougatmuffins också, men momma som inte är den kvickaste och klyftigaste köpte daim istället.. hittade inget daim-muffins recept... Och då är jag ju ändå stolt ägare av Dagens Muffins-kokboken.
Hur som helst sitter jag här och har allmänt jävlig abstinens eftersom jag slutat med min medicin. Medicinen har gjort mej mycket bra, kanske hade jag inte levt idag utan den, kanske är det bara vad jag inbillar mej, men att sluta med den är inte alls så lätt som man kan tro.
Kroppen skriker efter zoloft hela tiden, allt jag gör blir liksom tvångsmässigt, som att det klias på hela kroppen, armarna och händerna skakar, och jag är allmänt rastlös hela tiden. Vanlig rastlöshet är ju bara att vänta ut eller helt enkelt göra någonting så den försvinner, men det här rastlösheten är som en evighet som aldrig försvinner. Jag har svårt att koncentrera mej på småsaker, som att läsa någonting eller hålla mej till ett samtalsämne. Varje gång jag sluter ögonen så snurrar hela världen till ett snäpp och jag mår illa. Ibland blir det till och med så efter varje gång jag blinkar. När jag öppnar ögonen efter att ha haft dom stängda ett tag så tar det några sekunder innan jag får in fokus, och varje gång jag gör dej knycker jag tvångsmässigt till med huvuden åt höger.
Jag kliar bakom öronen längs hårfästet hela tiden när jag inte har någonting att göra.
Jag är ständigt sugen på någonting salt och ätbart, och äter tills jag kräks bara för att skallen inte riktigt begriper när jag blivit mätt.
Jag önskar jag kunde få ha ont någonstans istället för att psyket ska få mej att må konstigt och göra skumma saker. Om jag bara kunde ha fått ha huvudvärk istället, eller liksom någonting konkret som man ändå kunde vara bland folk...
Hur som helst sitter jag här och har allmänt jävlig abstinens eftersom jag slutat med min medicin. Medicinen har gjort mej mycket bra, kanske hade jag inte levt idag utan den, kanske är det bara vad jag inbillar mej, men att sluta med den är inte alls så lätt som man kan tro.
Kroppen skriker efter zoloft hela tiden, allt jag gör blir liksom tvångsmässigt, som att det klias på hela kroppen, armarna och händerna skakar, och jag är allmänt rastlös hela tiden. Vanlig rastlöshet är ju bara att vänta ut eller helt enkelt göra någonting så den försvinner, men det här rastlösheten är som en evighet som aldrig försvinner. Jag har svårt att koncentrera mej på småsaker, som att läsa någonting eller hålla mej till ett samtalsämne. Varje gång jag sluter ögonen så snurrar hela världen till ett snäpp och jag mår illa. Ibland blir det till och med så efter varje gång jag blinkar. När jag öppnar ögonen efter att ha haft dom stängda ett tag så tar det några sekunder innan jag får in fokus, och varje gång jag gör dej knycker jag tvångsmässigt till med huvuden åt höger.
Jag kliar bakom öronen längs hårfästet hela tiden när jag inte har någonting att göra.
Jag är ständigt sugen på någonting salt och ätbart, och äter tills jag kräks bara för att skallen inte riktigt begriper när jag blivit mätt.
Jag önskar jag kunde få ha ont någonstans istället för att psyket ska få mej att må konstigt och göra skumma saker. Om jag bara kunde ha fått ha huvudvärk istället, eller liksom någonting konkret som man ändå kunde vara bland folk...
Kommentarer
Trackback
