Någonting håller mej vaken..
Ni vet den där känslan av att allt är precis som det alltid varit, men ändå är allt annorlunda?
Så många runtomkring mej förändras. Vissa till det bättre, vissa till det sämre. En del förändras och man vet inte åt vilket håll det egentligen är. Jag tror att jag är den av alla i min bekantskapskrets som förändrats minst på sista tiden, och jag vet absolut inte hur jag egentligen ser på det. Visst är det skönt att ha hittat sej själv och veta att man är den man är, men samtidigt, vart är jag påväg? Vill jag verkligen att allt ska stå still?
Jag vet att svaren inte finns i Övik iallafall. Och inte i Grekland. Nu är jag hemma och allt rullar på i normal takt. Jag är förbannad över hur vissa människor beter sej och att deras dåliga omdömen drabbar mej, men jag är för stark för att låta det bryta ner mej. Jag låter hellre andra bryta ner sej själv då dom verkligen förtjänar det.
Nyligen fick jag en nyhet som var väldigt chockande för mej. Förmodligen för denna personen det handlar om också. Ingen stor grej, ingenting dåligt eller så...Men jag har en känsla av att det är på ett positivt sätt. Men ändå kände jag det som om jag steg rakt in i hopplösheten, ensamheten och förvirrandets land. Helt plötsligt vet jag verkligen ingenting längre....
Jag är så rädd att de jag älskar ska försvinna ifrån mej, så som dom alltid har gjort. Jag är rädd att jag inte är kababel att bli kär längre, inte kan Behålla vänner, eller att min familj inte ska stå ut med mej... Helt plötsligt är jag rädd för så många saker, samtidigt som människor jag aldrig träffat förr verkar ogilla mej pga mitt förflutna. Vem blir inte förvirrad då? Och den här underbara, undebara människan, kommer hon fortfarande vara min vän som älskar mej och som trots allt alltid finns där? Jag saknar henne så mycket vissa stunder så jag tror inte ens hon anar hur mycket... Kommer hon glömma mej nu? Kommer det bli ännu sämre kontakt än vad det redan är? Jag tänker och tänker på allting... Och allt jag kan komma fram till är att jag är så himla ensam...
Det finns vissa saker, vissa mål för mej. Jag vill till exempel tappa ett par kilos övervikt. Fine, jag har det så mycket lättare än många andra! Jag kan försöka tänka efter lite på vad jag äter, ta en långpromenad varje dag och vips så har kilona försvunnit. Men varför känns detta så förbannat svårt, och varför är jag hungrig hela tiden?
Ett annat mål är att vara snällare, och ödmjukare mot andra människor. Det klarar jag vav i ca fem minuter sen spyr jag ut elakheter över första bästa människa, eller så är jag bara allmänt bitter över det mesta. Jag måste sluta klaga och gnälla så förbannat mycket! Men det skulle vara så himla mycket lättare om bara allt kunde se lite ljusare ut nån jävla gång! Jag är riktigt less på att folk från mitt förra jobb beter sej som arslen. Jag är less på vädret. Jag är less på att min hår ser förjävligt ut vareviga jävla dag. Less på hunden som inte lyssnar, katthår överallt, kläder som går sönder, humör som inte kan ryckas upp,otrevliga körskole lärare och framför allt- mej själv!! Jag är less på ett bli sedd som en jävla bitterfitta. Jag ska bita i det sura äpplet, svälja mina gnällspyor och bara försöka blicka framåt. Och misslyckas jag So WHAT! Jag har åtminstone försökt.
Så många runtomkring mej förändras. Vissa till det bättre, vissa till det sämre. En del förändras och man vet inte åt vilket håll det egentligen är. Jag tror att jag är den av alla i min bekantskapskrets som förändrats minst på sista tiden, och jag vet absolut inte hur jag egentligen ser på det. Visst är det skönt att ha hittat sej själv och veta att man är den man är, men samtidigt, vart är jag påväg? Vill jag verkligen att allt ska stå still?
Jag vet att svaren inte finns i Övik iallafall. Och inte i Grekland. Nu är jag hemma och allt rullar på i normal takt. Jag är förbannad över hur vissa människor beter sej och att deras dåliga omdömen drabbar mej, men jag är för stark för att låta det bryta ner mej. Jag låter hellre andra bryta ner sej själv då dom verkligen förtjänar det.
Nyligen fick jag en nyhet som var väldigt chockande för mej. Förmodligen för denna personen det handlar om också. Ingen stor grej, ingenting dåligt eller så...Men jag har en känsla av att det är på ett positivt sätt. Men ändå kände jag det som om jag steg rakt in i hopplösheten, ensamheten och förvirrandets land. Helt plötsligt vet jag verkligen ingenting längre....
Jag är så rädd att de jag älskar ska försvinna ifrån mej, så som dom alltid har gjort. Jag är rädd att jag inte är kababel att bli kär längre, inte kan Behålla vänner, eller att min familj inte ska stå ut med mej... Helt plötsligt är jag rädd för så många saker, samtidigt som människor jag aldrig träffat förr verkar ogilla mej pga mitt förflutna. Vem blir inte förvirrad då? Och den här underbara, undebara människan, kommer hon fortfarande vara min vän som älskar mej och som trots allt alltid finns där? Jag saknar henne så mycket vissa stunder så jag tror inte ens hon anar hur mycket... Kommer hon glömma mej nu? Kommer det bli ännu sämre kontakt än vad det redan är? Jag tänker och tänker på allting... Och allt jag kan komma fram till är att jag är så himla ensam...
Det finns vissa saker, vissa mål för mej. Jag vill till exempel tappa ett par kilos övervikt. Fine, jag har det så mycket lättare än många andra! Jag kan försöka tänka efter lite på vad jag äter, ta en långpromenad varje dag och vips så har kilona försvunnit. Men varför känns detta så förbannat svårt, och varför är jag hungrig hela tiden?
Ett annat mål är att vara snällare, och ödmjukare mot andra människor. Det klarar jag vav i ca fem minuter sen spyr jag ut elakheter över första bästa människa, eller så är jag bara allmänt bitter över det mesta. Jag måste sluta klaga och gnälla så förbannat mycket! Men det skulle vara så himla mycket lättare om bara allt kunde se lite ljusare ut nån jävla gång! Jag är riktigt less på att folk från mitt förra jobb beter sej som arslen. Jag är less på vädret. Jag är less på att min hår ser förjävligt ut vareviga jävla dag. Less på hunden som inte lyssnar, katthår överallt, kläder som går sönder, humör som inte kan ryckas upp,otrevliga körskole lärare och framför allt- mej själv!! Jag är less på ett bli sedd som en jävla bitterfitta. Jag ska bita i det sura äpplet, svälja mina gnällspyor och bara försöka blicka framåt. Och misslyckas jag So WHAT! Jag har åtminstone försökt.
Kommentarer
Trackback
