Jennys lilla värld

När livet tar dessa oväntade vändningar lite då och då, så är jag ganska bra på att glömma bort det som är viktigast av allt,- att komma ihåg att vara lycklig. Jag borde ha lärt mej vid det här laget att man inte ska ta åt sej utav vad andra säger ibland, det skadar ens självförtroende alldeles för hårt. Det är inget fel att göra bort sej på fyllan, bara man kan skratta åt det i ett senare skede. Men att tro att alla som ger mej en liten gnutta omtanke vid tillfället, egentligen bryr sej om mej på riktigt och med tiden skulle kunna tycka om mej- det är fel.
Jag måste lära mej utnyttja andra på samma sätt som de utnyttjar mej. Och nu pratar jag inte om vänner utan om egentligen helt okända människor som vid tällfälle raggar på en på fyllan, råkar skicka ett sms som får mej att tro att dom egentligen bryr sej, eller ställer upp någon enstaka gång... Jag vet ju inom mej att dessa människor inte egentligen bryr sej om mej men ändå tänds alltid nytt hopp inom mej. Jag måste sluta tro på det där jävla hoppet!!!!

Jag tycker verkligen att det är otroligt skönt att få ta hand om mej själv lite nu, äntligen, efter så många år i en kantig skugga. Jag vill verkligen inte ha en pojkvän, eller liknande... Men lik förbannat kan jag inte låta bli att längta lite efter lite närhet.

Varför fungerar vi så? Jag begriper verkligen inte logiken i hur människans, och särskilt vi tjejers, hjärna funkar.

Just därför känns det skönt att få jobba ganska mycket nu närmsta tiden. Att inte hoppet ska komma ikapp, utan att jag lever med min vetskap om hur jag VET att jag egentligen vill ha det.