Jennys lilla värld

Jag läste just en artikel i Damernas Värld (jag vet, kanske för tantigt för mej, men det var intressant) om att olycklig kärlek är som att gå in i en djug deprimerande psykos. Hjärnan fungerar inte som den ska och man glömmer saker som egentligen är viktigt, för man är för uppagen på att tänka på vad som gick snett. Vi kvinnor / tjejer är ju expert på att söka efter felen vi gjorde.
När ska kvinnorna sluta kalla män för "jävla karlar" och männen samma sak mot oss? Det är allas fel, alla har brister, vi kvinnor är ju mer eller mindre känslomässigt handikappade på ett eller annat sätt, och detsamma gäller ju grabbarna. Jag är precis som alla andra singeltjejer, jag längtar efter någon, vill ha lite bekräftelse då och då och tror att jag blir kär i alla killar som visar minsta intresse. Är det känslomässigt handikappad- eller en psykos?
Ska man kunna börja skylla på olycklig kärlek nu när man är ofokuserad eller gör fel?
- Jenny, vilket skitjobb du gjort idag!
- Jag vet, men jag är olyckligt kär och därmed har jag en bra anledning. Eller vaddå? Kan vi bli sjukskrivna när vi är olyckligt kär? Svaret på den frågan är ju faktiskt Ja.
Jag är glad att jag inte är kär just nu, nästan lika glad som jag är över att ingen är kär i mej. Men ändå.. Det är ju någonting som fattas i mitt liv.