Jennys lilla värld

.. Och någonstans där på vägen insåg jag hur mycket jag lurat mej själv.

Jag är en feg människa. När jag verkligen tycker om en person på riktigt så vågar jag inte riktigt berätta det.. Utan jag gör, så som vi tjejer gör. Jag viskar orden på natten när vi blir omhållna och tror att han har somnat...

När när jag låg där en natt, och mådde sådär extra bra, så kom det. Jag älskar dej. Jag blev så rädd. Jag visste inte om hade hade hört eller inte. Det var spännande, skrämmande och skönt att äntligen fått säga som jag kände. Jag låg vaken flera timmar. Nästa morgon klev han upp, som vanligt och gick och gjorde sej redo for att åka på jobbet, stökade på och åt frukost och allt det där... Det var på sommaren så solen var nästan helt helt uppstigen, och letade sej in genom persiennen. Jag var tvärvaken, men låtsades vara trött och halvsovandes. I själva verket låg och och funderade på om han betedde sej annorlunda på nåt sätt och därmed hade hört vad jag sagt på natten och nu kände sej obekväm med det. Till slut började jag bli lite dåsig igen. Då kom han in och lade sej över mej och kysste mej, och viskade: Säg det igen. Det var första gången vi berättade för varann att vi älskar varann. För mej är känslan lika äkta än idag trots att vi knappt sett varann på 6 år.

Försök nu berätta för mej hur jag ska tackla att han kommer tillbaka????