Jennys lilla värld

Jag är så rädd att allt jag varit med om hittills i mitt endast 22 år långa liv, kommer göra mej känslokall tillslut om inte saker och ting tar en ordentlig vändning. Jag måste hitta en rutin i vardagen. Jag måste skaffa ett riktigt jobb. Värdera mina vänner och familj bättre, och ställa upp mer. Jag måste sluta tänka på mej själv ibland, och börja tänka efter innan jag pratar.
Detta är saker som gör mej till en mindre perfekt människa. Men jag har ju faktiskt vänner, jag är ganska lycklig. Men som alltid så saknar jag någon ganska ofta.
Tänk att bara få ha någon som står en nära som man kan ringa när man måste lätta lite på hjärtat. Någon att få krypa intill när det är kallt och som kan värma en eller bara ge lite närhet som fyller hjärtat så man klarar några dagar till i detta kalla ensamma liv.
Som jag känner nu kommer jag springa in i en vägg, och sen inte vara kapabel till att känna värme i bröstet när jag träffar någon jag tycker om... För jag kommer inte vilja tycka om någon, allt annat kommer ta över. Den här jobb-oron att aldrig kunna ha en strukturerat liv och jobba dåliga tider och inte kunna planera i förtid.. Körkortet som vill trilskas så otroligt, alla personer man tyckt om i sina dagar som inte tyckt om en tillbaka...

Jag vet allt allt detta kan verka väldigt förvirrande, och det är precis så som jag känner också..En stor förvirring som bara blir kallare och kallare...