Zoloft+övervikt
Jag har äntligen begripit att min hunger, illamående och plötsliga vikt uppåt har med den där jävla medicinen att göra! Hade jag vetat hur illa det här skulle vara så hade jag aldrig aldrig slutat, och absolut aldrig börjat med dom här. Men i början var man väl så desperat att man kunde ha proppat i sej i princip vad som helst bara det fick en att må bättre! Nu har jag gått utan zoloft i snart tre veckor, mina läkare verkar ju inte bry sej om hur jag mår, ännu mindre vad jag stoppar i mej så dom har inte hört av sej alls även fast medicinen borde tagit slut för fyra månader sen. Jag kan ju nästan tacka min lyckliga stjärna för att jag varit så glömsk och bara tagit den ungefär varannan dag senaste 200 dagarna. Det gjorde ju i sin tur att det räckte lite längre.
Att må illa kan jag nästan leva med, jag menar hur många mår inte illa varje dag över olika saker? Sen att man blir smällhungrig på allt som är salt och efter det skiter ut allting lika fort, det är ju som ändå ett övergående problem som är ungefär som mjölkmage eller matförgiftning. Men att hela jorden snurrar till varje gång jag blinkar ibland, eller att inga kläder passar längre, det är faktiskt inte ett dugg roligt! Att vänsterhanden skakar så kraftigt emellanåt att jag måste sätta, eller lägga mej på den.
Att stå inne på en affär och få panik och ställa sej och andas djupa andetag mellan knäna och samtidit storgråta som en vansinnig... det är saker jag inte står ut med längre! När jag blir så irriterad på tärningarna när jag spelar yatzy att jag faktiskt öppnar ytterdörren och kastar ut tärningshelvetet i snön, och sen frenestiskt börjar storgråta över det...
Att få den där panik-paniken som kommer utan förvarning av ingen orsak är bland det värsta som kan hända. Ibland önskar jag att jag hade ett piller i fickan som jag kunde stoppa i mej när den kom som gjorde att det gick över ganska omgående. Istället ska dom där småattackerna driva mej till vansinne och förstöra hela dagen för mej och mina närmsta.
Vid minsta motgång släpper jag allt och flyr för att min viljestyrka har försvunnit helt. Jag är som en lam liten flicka i en problematisk situation.... Jag vet inte vad jag ska ta mej till, allting bara stannar till och jag springer iväg och gömmer mej och lastar av på någon annan stackare. Ibland känner jag att en sån som jag ska fan inte jobba med annat folk. Men samtidigt älskar jag mitt arbete.
Men åter till saken.. Sen den där fruktansvärde dunk-dunk-dunk hjärtklappningen som slår så hårt och ojämnt att jag är rädd att hjärtat ska flyga ut ur bröstkorgen på mej ibland. Att försöka sova med en vilopuls på 110 är inte så lätt som man kan tro. Att bara inte kunna slappna av hur trött man än är.
Jag tycker inte att unga ska behöva läsa skräckhistorier om utsättningproblem om deras mediciner som läkare skriver om som sockerpiller. Jag tycker läkare verkligen ska förvarna alla om vad som kan ske när man ska sluta med preparat som Zoloft och liknande, det kanske både visar hur stor procent som inte mår så dåligt som dom får det att låta, och sen hur många som verkligen mår så dåligt att de är villiga att stoppa i sej vad som helst- och gå igenom vilket helvete som helst bara allt går över tillslut och dom bara får må bra och kunna leva ett ordentligt liv som vanliga människor.
Mina läkare bryr sej fortfarande inte i mej och hur jag mår, sist jag berättade om att jag hade slut med medicin, vilken medicin det var och hur illa det fick mej att må så sa dom bara att dom var hjälplösa i den frågan och var tvungen att läsa gamla journaler. FÖR HELVETE, alla läkare har ju ett FASS i rummet stående i fönstret eller bokhyllan, Öppna boken och läs så ser ni fakta! Journaler kan inte ge er ett dugg fakta om hur jag mår utan min medicin. Men jag gav upp, la på telefonen och bestämde mej för att gå igenom detta helvete på egen hand och sedan äntligen bli fri från läkemedel och beroenden.
Att må illa kan jag nästan leva med, jag menar hur många mår inte illa varje dag över olika saker? Sen att man blir smällhungrig på allt som är salt och efter det skiter ut allting lika fort, det är ju som ändå ett övergående problem som är ungefär som mjölkmage eller matförgiftning. Men att hela jorden snurrar till varje gång jag blinkar ibland, eller att inga kläder passar längre, det är faktiskt inte ett dugg roligt! Att vänsterhanden skakar så kraftigt emellanåt att jag måste sätta, eller lägga mej på den.
Att stå inne på en affär och få panik och ställa sej och andas djupa andetag mellan knäna och samtidit storgråta som en vansinnig... det är saker jag inte står ut med längre! När jag blir så irriterad på tärningarna när jag spelar yatzy att jag faktiskt öppnar ytterdörren och kastar ut tärningshelvetet i snön, och sen frenestiskt börjar storgråta över det...
Att få den där panik-paniken som kommer utan förvarning av ingen orsak är bland det värsta som kan hända. Ibland önskar jag att jag hade ett piller i fickan som jag kunde stoppa i mej när den kom som gjorde att det gick över ganska omgående. Istället ska dom där småattackerna driva mej till vansinne och förstöra hela dagen för mej och mina närmsta.
Vid minsta motgång släpper jag allt och flyr för att min viljestyrka har försvunnit helt. Jag är som en lam liten flicka i en problematisk situation.... Jag vet inte vad jag ska ta mej till, allting bara stannar till och jag springer iväg och gömmer mej och lastar av på någon annan stackare. Ibland känner jag att en sån som jag ska fan inte jobba med annat folk. Men samtidigt älskar jag mitt arbete.
Men åter till saken.. Sen den där fruktansvärde dunk-dunk-dunk hjärtklappningen som slår så hårt och ojämnt att jag är rädd att hjärtat ska flyga ut ur bröstkorgen på mej ibland. Att försöka sova med en vilopuls på 110 är inte så lätt som man kan tro. Att bara inte kunna slappna av hur trött man än är.
Jag tycker inte att unga ska behöva läsa skräckhistorier om utsättningproblem om deras mediciner som läkare skriver om som sockerpiller. Jag tycker läkare verkligen ska förvarna alla om vad som kan ske när man ska sluta med preparat som Zoloft och liknande, det kanske både visar hur stor procent som inte mår så dåligt som dom får det att låta, och sen hur många som verkligen mår så dåligt att de är villiga att stoppa i sej vad som helst- och gå igenom vilket helvete som helst bara allt går över tillslut och dom bara får må bra och kunna leva ett ordentligt liv som vanliga människor.
Mina läkare bryr sej fortfarande inte i mej och hur jag mår, sist jag berättade om att jag hade slut med medicin, vilken medicin det var och hur illa det fick mej att må så sa dom bara att dom var hjälplösa i den frågan och var tvungen att läsa gamla journaler. FÖR HELVETE, alla läkare har ju ett FASS i rummet stående i fönstret eller bokhyllan, Öppna boken och läs så ser ni fakta! Journaler kan inte ge er ett dugg fakta om hur jag mår utan min medicin. Men jag gav upp, la på telefonen och bestämde mej för att gå igenom detta helvete på egen hand och sedan äntligen bli fri från läkemedel och beroenden.
Kommentarer
Trackback
