Jennys lilla värld

Det är så knepigt hur fort livet kan slungas bort ifrån en. Det är så många som drabbas, av bara en persons död, och nu har två unga killars liv hastigt flygit bort ifrån alla dom känner. Dom finns inte längre.
När nån dör är det första man känner ett enormt tomrum, ett ställe i hjärtat där man bevarat någon och som bara försvinner.
Jag känner inte grabbarna i olyckan i söndags morse, men jag ägnar en varm tanke till dem och deras nära och kära. Deras föräldrar och syskon som tvingas säga farväl alldeles för tidigt.
Det låter jävligt hemsk när man säger det, men allting blir bättre med tiden, det hemska sista minnet av att inse att någon är borta för alltid blir med tiden ett vackert minne av alla fina stunder man hade med personen.
Istället för att gråta varje gång man tänker tillbaka, så ler man tillslut. Men vägen dit är väldigt hård och gör väldigt ont....

Jag sitter här ensam framför datorn i Krokom för första natten på länge och funderar på hur stora förändringar jag har upplevt. Att gå från botten, till dit jag står nu, det är nästan så man borde få en medalj. Rena rama stordådet. För tre år sen, trodde jag att min framtid var förlorad, att jag skulle leva på socialbidrag och gå till psykologer resten av mitt liv, att jag skulle leva med någon som tryckte ner mej och att det var rättvist. Men nu vet jag så mycket bättre.

Men min väg var också lång och gjorde grymt ont. Alla nätter jag legat och gråtit mot väggen, alldeles utmattad efter att ha ansträngt mej för att inte momma och moffa ska få höra. Allt blod jag spillt, och alla hårda ord. Jag ville vara världens bästa men slutade som världens sämsta, bara för att jag inte kunde hantera alla andras problem samtidigt som jag hade mina egna...Jag var så himla svag och liten, och nu är jag stark.

Mina år i Järpen känns så långt borta, men dom har satt så djupa spår, speciellt av Dej. Jag försöker fortfarande finnas för dej när du behöver, men jag måste säga ifrån ibland. För hur mycket du än har förändrats, och hur många ggr du än bett om ursäkt, så förtjänar du fortfarande inte att jag älskar dej.

Men under mina tuffa väg har jag mött så många underbara människor som jag verkligen älskar, ni är mina vänner.... Utan er hade jag inte stått där jag står idag, på mina egna ben och starkare än någonsin.
Som Desirée, jag tror inte att du inser hur mycket du betyder för mej... Jag vet att vi är så långt ifrån varandra nu, och att vi hör av oss alldeles för sällan. Men någonstans känns det som att du vet att jag finns här för dej, så som jag vet att du skulle finnas för mej när jag behövde dej...
Och Annica, du har kommit så långt i livet, jag är så stolt över dej. När allt var mörkt och du höll på att falla, så fann du styrka någonstans och nu kan ingenting knäcka dej. Och du har din fina fina Sam...
Anna, hon som alltid finns där. Även när jag sviker henne så ger hon mej nya chanser, och lyfter upp mej. Jag kan aldrig ha tråkigt med Anna!
En annan som hittat sin väg tillbaka är Lotten, jag kan inte fatta att du verkligen ska ha en liten bäbis! Först tvivlade jag, men nu vet jag att du kommer bli en aldeles underbar mammsi! Jag ska hjälpa dej så gott jag kan, det lovar jag...
En sista vän som jag verkligen uppskattar just nu är Jimmy, tack så fruktansvärt mycket för all hjälp jag får av dej hela tiden... Jag kan inte förstå hur en så underbar kille inte kan hitta den perfekta underbara tjejen....
Johan och Richard ska också få sej en speciell rad... Johan för att du bryr dej så mycket om mej och gör mej glad.... Och Richard för att du bara är den du är, och får mej att skratta!