Jobbiga dagar..
Har haft det grymt svårt några dagar nu, allt började i måndags. Nu ska jag ta alltihop från scratch!
Jag letar ihjäl mej efter mitt sista recept på medicinen. Jag river och sliter och nästan gråter av frustration när jag inser att det finns ingenstang. Ställer om väckarklockan på åtta för att ringa Vårdcentralen här i Domsjö och träffa en läkare som kan skriva ut nya.
Klockan åtta börjar jag ringa. Telefonisten svarar och jag förklarar mitt dilemma. Hon kopplar mej till en sköterska. Men kopplingen blir fel och efter 25 min har jag fortfarande inte kopplats fram så jag lägger på och ringer upp igen. Telefonisten suckar och tycker uppenbarligen att hennes jobb är det jobbigaste i hela världen och att sånna som mej borde ligga inspärrade.
Jag blir kopplad igen och det funkar. Sköterskan som svarar är ganska trevlig men låter trött och sliten. Hon förklarar för mej att hon bara har "akuttider idag". Jag svarar att det ÄR akut! Då säger hon att hon inte kan hjälpa mej förrän dom fått journalerna ifrån Östersund. Hon ber mej ringa igen när jag fixat det. Jag frågar vad hon heter så jag vet vem jag ska fråga efter när jag ringer upp, hon undviker att svara på frågan och säger att jag bara kan ringa igen och säga samma sak till telefonisten IGEN så kopplar hon mej till nån som kan hjälpa.'
Jag suckar över allt det krångliga och börjar ringa runt till vårdcentralerna i Krokom, östersund och till Östersund sjukhus. Får bara tag på Krokom och dom lovar att faxa sina journaler till Domsjö.
Mren eftersom inte Östersund och UPM skickat journalerna kan jag inte få hjälp. Idag. (måndags)
Dennis ringer och säger att han är i Övik. Jag guidar honom till mej och vi umgås lite sen drar vi in på stan och fikar lite med Cissi och Marcus. Caldon kommer försbi en sväng också och berättar snuskiga historier.
Vi pratar lite om sånt som varit och jag och Dennis börjar diskutera Ericas och Nicklas förhållande. Helt plötsligt bara sprutar bajset ut ur min mun. Det går inte att hålla tillbaka längre! Aööt skit hon gjort mot Nicklas bara sprutar ur mej, det går inte att låta bli. Dennis förstog redan innan att det var så läget hade legat till.
En del av mej ville inte att Nicklas skulle såras mer, en sån ödmjuk och underbar människa...
Ursäkta mej Erica, jag har förstört all våran vänskap men det gick inte. Jag lider verkligen med Nicklas. Jag är inte ens hälften så dålig vän som du har varit dålig Flickvän! Förlåt mej...
Nu när allt det där bajsiga kommit fram finns det inte så mycket att göra längre. Jag har förlorat en vän men jag kanske har räddat en underbar killes framtid.
Men jag känner mej ändå bara urusel.
Vidare till resten av den bajsiga veckan. Har vart jävligt slött fram tills i fredags. Jobbade häcken av mej jag slet verkligen som ett djur! En timmes längre öppet gör verkligen jävligt mycket.
På lördagen ville jag sova. Men Bische ville spela. Jahopp, det var den välbehövda sömnen. Åkte och käkade hamburgare innan jag skulle på jobbet. Började jobba men redan på vägen dit mådde jag jätteilla. Jag sa till Bische innan jag kom till jobbet att jag kände mej som när man är åksjuk. Tänkte inte mer på det utan jäktade in och bytte om. Skakis.
Trodde att det var stressen.
Första som händer när jag börjar jobba är att jag inte begriper vad jag ska göra, känner mej bara allmänt tafatt och vimsig. Tar ut nån nota. Får räkna växeln tillbaka tre-fyra ggr innan jag fattar att det stämmer.
Bär ut nån mat. Orden sakar sej i munnen. Jag förstår inte vilken mat det är trots att jag egentligen VET så himla väl....
Bär ut en bricka med öl och en cosmopolitan. Cosmon når upp till två cm på glaskanten. Jag spiller, spiller och spiller. Kan inte bära brickan. Fattar inte vad jag håller på med. Alla röster runtom är som en luddigt grotta. Jag måste ringa mamma. Mamma måste ringa sjukvårdsupplysningen. Jag måste få bort det där, jag kan inte jobba när jag själv inte kan kontrollera vad jag gör, eller förstår det ens.
Måste in på akuten. Fort som satan. Inser att jag har blivit beroende. Jag är beroende av en medicin och kan inte leva utan den. Utan den blir allt sådär luddigt och jag bara skakar.
Jag hoppas att alla psykiskt deprimerade ungdomar därute läser det här, och förstår att Medicin är långt ifrån hjälpen till era problem. Börjar man med ett läkemedel slutar det snart fungera och läkarna packar på en Zoloft och sertralin och lovar bättre tiden. Sanningen är den att en del av personligheten äts upp av Zoloft. Den äts upp och spärras in.
Ingen kan leva på Zoloft för evigt men tro mej, ingen kommer ha det lätt att sluta! För att inte ens en vecka utan klarar man, det förstör tre dagar efteråt för mej. Tre dagar av ångest blandat med en vilja och ovilja som slåss och det bildas ett krig i hjärnan. Ett krig som jag inte ens hur mycket jag vill kan stoppa. Det håller på tills Zoloften börjat verka igen och äter upp kriget. Och allt annat.
Jag har insett att jag omöjligen kan leva utan Zoloft, men kan inte ha det så hela livet. Jag längtar inte till den dagen min läkare vill att jag slutar. Då det hemska luddiga kommer tillbaka och illamåendet. Och mitt teprament som åker i en hemsk berg och dalbana.
Snälla alla som äter cipralex, citalopram och alla dom där, fortsätt med er medicin, tro INTE att zoloft och sertralin gör det ännu bättre, för i det långa loppet är det så hemskt att jag inte ens önskar min värsta fiende att uppleva det!
Jag letar ihjäl mej efter mitt sista recept på medicinen. Jag river och sliter och nästan gråter av frustration när jag inser att det finns ingenstang. Ställer om väckarklockan på åtta för att ringa Vårdcentralen här i Domsjö och träffa en läkare som kan skriva ut nya.
Klockan åtta börjar jag ringa. Telefonisten svarar och jag förklarar mitt dilemma. Hon kopplar mej till en sköterska. Men kopplingen blir fel och efter 25 min har jag fortfarande inte kopplats fram så jag lägger på och ringer upp igen. Telefonisten suckar och tycker uppenbarligen att hennes jobb är det jobbigaste i hela världen och att sånna som mej borde ligga inspärrade.
Jag blir kopplad igen och det funkar. Sköterskan som svarar är ganska trevlig men låter trött och sliten. Hon förklarar för mej att hon bara har "akuttider idag". Jag svarar att det ÄR akut! Då säger hon att hon inte kan hjälpa mej förrän dom fått journalerna ifrån Östersund. Hon ber mej ringa igen när jag fixat det. Jag frågar vad hon heter så jag vet vem jag ska fråga efter när jag ringer upp, hon undviker att svara på frågan och säger att jag bara kan ringa igen och säga samma sak till telefonisten IGEN så kopplar hon mej till nån som kan hjälpa.'
Jag suckar över allt det krångliga och börjar ringa runt till vårdcentralerna i Krokom, östersund och till Östersund sjukhus. Får bara tag på Krokom och dom lovar att faxa sina journaler till Domsjö.
Mren eftersom inte Östersund och UPM skickat journalerna kan jag inte få hjälp. Idag. (måndags)
Dennis ringer och säger att han är i Övik. Jag guidar honom till mej och vi umgås lite sen drar vi in på stan och fikar lite med Cissi och Marcus. Caldon kommer försbi en sväng också och berättar snuskiga historier.
Vi pratar lite om sånt som varit och jag och Dennis börjar diskutera Ericas och Nicklas förhållande. Helt plötsligt bara sprutar bajset ut ur min mun. Det går inte att hålla tillbaka längre! Aööt skit hon gjort mot Nicklas bara sprutar ur mej, det går inte att låta bli. Dennis förstog redan innan att det var så läget hade legat till.
En del av mej ville inte att Nicklas skulle såras mer, en sån ödmjuk och underbar människa...
Ursäkta mej Erica, jag har förstört all våran vänskap men det gick inte. Jag lider verkligen med Nicklas. Jag är inte ens hälften så dålig vän som du har varit dålig Flickvän! Förlåt mej...
Nu när allt det där bajsiga kommit fram finns det inte så mycket att göra längre. Jag har förlorat en vän men jag kanske har räddat en underbar killes framtid.
Men jag känner mej ändå bara urusel.
Vidare till resten av den bajsiga veckan. Har vart jävligt slött fram tills i fredags. Jobbade häcken av mej jag slet verkligen som ett djur! En timmes längre öppet gör verkligen jävligt mycket.
På lördagen ville jag sova. Men Bische ville spela. Jahopp, det var den välbehövda sömnen. Åkte och käkade hamburgare innan jag skulle på jobbet. Började jobba men redan på vägen dit mådde jag jätteilla. Jag sa till Bische innan jag kom till jobbet att jag kände mej som när man är åksjuk. Tänkte inte mer på det utan jäktade in och bytte om. Skakis.
Trodde att det var stressen.
Första som händer när jag börjar jobba är att jag inte begriper vad jag ska göra, känner mej bara allmänt tafatt och vimsig. Tar ut nån nota. Får räkna växeln tillbaka tre-fyra ggr innan jag fattar att det stämmer.
Bär ut nån mat. Orden sakar sej i munnen. Jag förstår inte vilken mat det är trots att jag egentligen VET så himla väl....
Bär ut en bricka med öl och en cosmopolitan. Cosmon når upp till två cm på glaskanten. Jag spiller, spiller och spiller. Kan inte bära brickan. Fattar inte vad jag håller på med. Alla röster runtom är som en luddigt grotta. Jag måste ringa mamma. Mamma måste ringa sjukvårdsupplysningen. Jag måste få bort det där, jag kan inte jobba när jag själv inte kan kontrollera vad jag gör, eller förstår det ens.
Måste in på akuten. Fort som satan. Inser att jag har blivit beroende. Jag är beroende av en medicin och kan inte leva utan den. Utan den blir allt sådär luddigt och jag bara skakar.
Jag hoppas att alla psykiskt deprimerade ungdomar därute läser det här, och förstår att Medicin är långt ifrån hjälpen till era problem. Börjar man med ett läkemedel slutar det snart fungera och läkarna packar på en Zoloft och sertralin och lovar bättre tiden. Sanningen är den att en del av personligheten äts upp av Zoloft. Den äts upp och spärras in.
Ingen kan leva på Zoloft för evigt men tro mej, ingen kommer ha det lätt att sluta! För att inte ens en vecka utan klarar man, det förstör tre dagar efteråt för mej. Tre dagar av ångest blandat med en vilja och ovilja som slåss och det bildas ett krig i hjärnan. Ett krig som jag inte ens hur mycket jag vill kan stoppa. Det håller på tills Zoloften börjat verka igen och äter upp kriget. Och allt annat.
Jag har insett att jag omöjligen kan leva utan Zoloft, men kan inte ha det så hela livet. Jag längtar inte till den dagen min läkare vill att jag slutar. Då det hemska luddiga kommer tillbaka och illamåendet. Och mitt teprament som åker i en hemsk berg och dalbana.
Snälla alla som äter cipralex, citalopram och alla dom där, fortsätt med er medicin, tro INTE att zoloft och sertralin gör det ännu bättre, för i det långa loppet är det så hemskt att jag inte ens önskar min värsta fiende att uppleva det!
Kommentarer
Trackback
