Uppe för länge
Jag är inte det minsta trött, och det är väl egentligen inte så himla konstigt heller... Sover man medvetet bort hela dagarna som jag gör får man helt enkelt skylla sej själv. Och varje natt så tänker jag "det här är början på mitt nya liv". Skitpatetiskt, jag vet men jag tänker så!
Nyttigare, smalare, hurtigare, träna, promenera, gå ut med Ozzy mer och skaffa ett ordentligt jobb och tjäna massa stålar. Varje natt så ska min nya liv börja. Och det känns som att det gör det på ett sätt. För trots att jag inte har mycket att vara lycklig över, så lyckas jag ändå känna den lilla gnistan som finns, och lever på den. Jag ler, jag är trevlig. Jag har börjat orka jobba vilket jag gick i ett helt år utan att göra. Kan ni tänka er?? Ett helt år med att bara släpa fötterna efter mej och leva på min sjukdom och pengar från soc och mina morföräldrar...
Men trots att jag inte äter nyttigare, eller tränar mer, så börjar jag ändå om varje dag. För varje dag så lever jag på hoppet om att om jag bara orkar lite till så kommer allt bli bra. Och det blir ju bättre och bättre... Jag menar- jag har ett jobb, där jag jobbar så mycket jag orkar just nu. Jag har vänner som ställer upp. Jag har en familj som älskar mej. Om jag tänker på alla dom sakerna så försvinner en stor del av det negativa...
När till och med mina vänner pratar om mej i min frånvaro och tycker synd om mej för att jag haft sån himla otur i kärlek.. Ja då har jag nog kanske haft det också? Eller är det som Anne säger, det är jag som väljer fel killar??
Jag har alltid misstänkt att jag väljer fel med flit... Så nu har jag som ni alla vet slutat tro på kärlek. Jag tror BARA på mej själv. Bara jag kan göra mej själv lyckligare. Visst bidrar alla runtomkring till en beskärd del, men ändå... Det är som med allt annat i livet, man måste verkligen vilja någonting för att klara av det. Och nu vill jag stå på egna ben...
Men nu har jag börjat om, gjort en liiiten förändring i mitt liv som jag ska hålla från och med nu! JAG MÅSTE KOMMA IHÅG ATT BORSTA TÄNDERNA MORGON OCH KVÄLL!!!!! Inga som helst undantag. För tandläkaren är så förbannat jävla dyr.....
Nyttigare, smalare, hurtigare, träna, promenera, gå ut med Ozzy mer och skaffa ett ordentligt jobb och tjäna massa stålar. Varje natt så ska min nya liv börja. Och det känns som att det gör det på ett sätt. För trots att jag inte har mycket att vara lycklig över, så lyckas jag ändå känna den lilla gnistan som finns, och lever på den. Jag ler, jag är trevlig. Jag har börjat orka jobba vilket jag gick i ett helt år utan att göra. Kan ni tänka er?? Ett helt år med att bara släpa fötterna efter mej och leva på min sjukdom och pengar från soc och mina morföräldrar...
Men trots att jag inte äter nyttigare, eller tränar mer, så börjar jag ändå om varje dag. För varje dag så lever jag på hoppet om att om jag bara orkar lite till så kommer allt bli bra. Och det blir ju bättre och bättre... Jag menar- jag har ett jobb, där jag jobbar så mycket jag orkar just nu. Jag har vänner som ställer upp. Jag har en familj som älskar mej. Om jag tänker på alla dom sakerna så försvinner en stor del av det negativa...
När till och med mina vänner pratar om mej i min frånvaro och tycker synd om mej för att jag haft sån himla otur i kärlek.. Ja då har jag nog kanske haft det också? Eller är det som Anne säger, det är jag som väljer fel killar??
Jag har alltid misstänkt att jag väljer fel med flit... Så nu har jag som ni alla vet slutat tro på kärlek. Jag tror BARA på mej själv. Bara jag kan göra mej själv lyckligare. Visst bidrar alla runtomkring till en beskärd del, men ändå... Det är som med allt annat i livet, man måste verkligen vilja någonting för att klara av det. Och nu vill jag stå på egna ben...
Men nu har jag börjat om, gjort en liiiten förändring i mitt liv som jag ska hålla från och med nu! JAG MÅSTE KOMMA IHÅG ATT BORSTA TÄNDERNA MORGON OCH KVÄLL!!!!! Inga som helst undantag. För tandläkaren är så förbannat jävla dyr.....
Kommentarer
Trackback
