Jennys lilla värld

Jag ger upp, jag orkar inte tro på kärleken längre. Jag har trott att jag hittat den flera ggr, men allting slutar bara sämre och sämre för varje gång. Det kanske är därför jag gör som jag gör? Jag fäster mej vid första bästa kille (dom ska självklart vara svårflörtade) och binder fast honom, tills han äntligen fattar samma tycke för mej. Då drar jag.

Det här är ingenting jag gjort bara en eller två ggr, utan det här är ett upprepande mönster som jag sysslar med. Och varje gång jag hittar nån ny att bli besatt av så intalar jag mej själv att Han kan vara den rätta, det här är ingenting som alla andra småflörtar. Ja, och hur slutar detta? Jo det ska jag berätta! Först och främst är det ju inte alla killar som gillar påflugna tjejer som mej, dvs efter att ha sovit tillsammans eller vad det nu kan vara, så får dom panik för att jag blir för mycket. Får killar panik, så kutar dom fort som satan därifrån, det vet vi ju mer än väl.
Så då står jag kvar där, ännu mer desperat än innan och fattar bara inte vad jag kan ha gjort så fel....
Jaja, hursomhelst. Till saken.
Eller så blir killarna svåra och mystiska och svåra att komma in på livet. Dom killarna är rena rama guldgruvan för dom fastnar för en öppen och problematiskt tjej som mej. Så då spelar jag omedvetet på det, tills som blir kär och vill ha mej. Då tappar jag allt intresse.

Och där har ni mej i ett nötskal, kär i kärleken samtidigt som är hatar den och leker med den.