Sympati vaken
Idag vaknade jag rätt tidigt av att telefonen ringde. Jag ska jobba på torsdag på Folkan hemma i östersund. Grett! Så får man en extra liten klirr i kassan sen. Aldrig särskilt tråkigt.
Tänkte att jag kunde ju lika gärna kliva upp även fast jag bara hade sovit sex timmar. Bische fick ju sova så lite inatt så jag kunde väl kliva upp av ren sympati om inte annat.
Ringde momma och berättade den glada nyheten om att jag kommer hem och stannar några dagar. Har aldrig hört henne så glad av att höra det förut faktiskt...
Sen ringde jag Erica. Vi babblade på ett bra tag. Känns skönt att veta att vissa vänner finns kvar no matter what. Det är dom vi kallar äkta vänner.
Var alltså vaken till över fyra inatt. Kattis kaffe som gjorde inverkan blandat med medicinslarv och fullmånen. Kom att tänka på Robban. Hans kropp som ligger i den iskalla jorden och försvinner och blir ett med världen. På Robbans själ. Om han fått frid. Jag grät en skvätt över orättvisan att livet har gjort honom så mycket ont att han var tvungen att lämna oss. Att han lämnade min mamma och jag var tvungen att fylla tomrummet.
Mest ont gör det att jag aldrig kan gå dit och bara prata med honom lite och tända ett ljus så han får det lite trivsamt. Så han vet att jag tänker på honom. Han var en viktig person för att få mitt liv att funka, sen försvann han och alla var tvungen att försöka lappa ihop allt igen. Det är så svårt det där, men han fick ju som han ville tillslut, jag tycker bara att det är så synd. Han fick liksom aldrig veta hur viktig han var och hur många som älskade honom.|
Nu sitter jag här i min badlakans-skrud och ska försöka göra nåt vettigt. Önskar att maten kunde laga sej själv.
Önskar att allt kunde göra sej självt, för jag orkar ta me fan inte.
Tänkte att jag kunde ju lika gärna kliva upp även fast jag bara hade sovit sex timmar. Bische fick ju sova så lite inatt så jag kunde väl kliva upp av ren sympati om inte annat.
Ringde momma och berättade den glada nyheten om att jag kommer hem och stannar några dagar. Har aldrig hört henne så glad av att höra det förut faktiskt...
Sen ringde jag Erica. Vi babblade på ett bra tag. Känns skönt att veta att vissa vänner finns kvar no matter what. Det är dom vi kallar äkta vänner.
Var alltså vaken till över fyra inatt. Kattis kaffe som gjorde inverkan blandat med medicinslarv och fullmånen. Kom att tänka på Robban. Hans kropp som ligger i den iskalla jorden och försvinner och blir ett med världen. På Robbans själ. Om han fått frid. Jag grät en skvätt över orättvisan att livet har gjort honom så mycket ont att han var tvungen att lämna oss. Att han lämnade min mamma och jag var tvungen att fylla tomrummet.
Mest ont gör det att jag aldrig kan gå dit och bara prata med honom lite och tända ett ljus så han får det lite trivsamt. Så han vet att jag tänker på honom. Han var en viktig person för att få mitt liv att funka, sen försvann han och alla var tvungen att försöka lappa ihop allt igen. Det är så svårt det där, men han fick ju som han ville tillslut, jag tycker bara att det är så synd. Han fick liksom aldrig veta hur viktig han var och hur många som älskade honom.
Önskar att allt kunde göra sej självt, för jag orkar ta me fan inte.
Kommentarer
Trackback
