Jennys lilla värld

Varför gör jag en sån sak som att bläddra igenom telefonboken och stanna på Robban varje gång?? Stirra på numret och undra om man ska ringa och höra hans röst på mobilsvaret?? Varför tar det så förbannat hårt att radera numret? Jag kan inte!
Varför plågar jag mej själv på det här sättet? Det sticker lika hårt varje gång jag ser namnet. För jag vet att han inte finns längre. Men han vakar över min mamma det vet jag. Inte ens döden kan skilja dom två åt.

Allt känns så tungt just nu. Allt liksom ligger PÅ mej och bara är tungt... Snart fyller mamma år. Snart ska alla räkningar vara betalda. Snart ska allt göras men jag har ingen som helst ork att göra någonting. Sommar... Vad ska jag göra i sommar??? Känns lite småtungt det också. Har världens största val att ta men jag vet varken ut eller in... Älskar dej.... Men på vilket sätt??? Vill jag veta??

Uscha vilken jobbig sits du satt mej i vännen... Om du bara visste! Men som det ser ut här är det inte så mycket som lockar.

Idag har det hänt ytterst lite. Slet upp Nicklas imorse (eller typ halv tolv) och följde med till Elgiganten där dom skulle lämna in sin värdelösa dator.... Åkte och köpte juice och hem och skulle klämma i oss ordentlig Frulle, men Erica sov och jag följde hennes exempel så Nicklas fick snällt äta sin frulle ensam och kolla på den ooootroligt värdelösa filmen som Erica satt igång. Vaknade vi två tiden igen. Låg och degade länge och väl innan vi tog oss iväg nånstans. Skulle äta på stan (sallad OBS OBS!) men sket i det och hälsade på Anna Jonna och Visai. Väl där kände vi hur otroligt trötta vi var.. Åkte hem och jag somnade efter att ha läst veckorevyn i tion minuter. Tror faktiskt jag somnade med tidningen i högsta hugg mitt i läsandet.... Vaknade av att DJimmy ringde och skröt om sitt sköna bad och goda fläskkotletter.
Kände hur det högg av hunger i magen och gjorde mat. Hade inga makaroner så det fick bli spagetti och korv...

Har funderat lite på det där med känslor. Är det verkligen så att man kan inbilla sej känslor?? För egentligen låter det ju rätt sjukt att kunna göra det. Jag menar man känner ju det man känner, även om det bara är temporärt och för stunden?? Jag menar vilken hetro tjej har inte fått fjärilar i magen när dom sett en sån där ruggigt snygg och perfekt snubbe?? Eller när den man är intresserad av skickar ett sms. Hur många av dom gångerna håller känslan?? Men det är ju lik förbannat en känsla.
Har knappat lite på en krönika som jag ska skicka in till en tävling men jag är så osäker på mej själv.. På vad som krävs och hur andra ser det jag skriver? Alltså man skriver ju alltid det bästa efter ens egen förmåga, men bara för att jag är nöjd betyder ju inte det att alla är nöjd med mitt arbete....
Tänker lite för mycket just nu känner jag.
 
Känns lite trist att big brother är över om jag ska vara ärlig. Måste tönt-skryta med ett värdelöst b kändis skryt... Stog bredvid BB Samuel i kön in till krogen igår.. WEEEIIIii.. Nästan lite fränt. Tyckte grymt synd om stackaren och alla dessa pinsamt fulla ungdomar som klängde och skämde ut sej inför honom. Vad han ska se världen genom andra ögon?? Att gå från en i princip nobody till stans största kändis?
Undrar om man skulle gjort nåt som fick en känd. Vet inte om jag vill det faktiskt....