Dammsugning.
Jag sitter här hemma och är helt ensam och vill inte ens ha sällskap känns det som.. Ät trött och less, orkar inte ens byta om till normala kläder, sitter här i mina rosa pyjamasbyxor och bara ÄR.
Jag har alltid kunnat använda mej av att skriva när jag har mått dåligt, eller varit förvirrad över vilken väg jag ska välja i just det vägskälet jag står i just då. Och nu står jag i ett vägskäl där jag väljer bort ett förhållande med någon som skulle ge mej allt. Någon som skulle bry sej, finnas där och lyssna jämt. Som aldrig skulle trycka ner mej eller tvinga mej att göra saker jag inte vill. Jag väljer bort den personen, för jag vill inte ha någon.
Jag vill bry mej om andra, oftast i så hög grad att jag glömmer bort mej själv. Men den här personen BEHÖVER inte mej. Jag vill känna mej behövd.
Ibland blir jag arg, och blir jag arg måste jag få utlopp för min ilska på något sätt, och när en person är sådär perfekt bra och översnäll KAN man ju inte bli arg på honom?
Jag sknar känslan som man har när man är kär, känslan av att det pirrar i magen, nervositeten när man gör nya saker tillsammans som till exempel träffa hans föräldrar.. Leendet man får när man får ett sms eller när han ringer. När man helst vill välja att ligga hemma och kramas istället för en utekväll med kompisarna. Jag vill faktiskt ha allt det där- men ändå inte.
Jag trivs med att vara ensam ibland. Jag trivs med att kunna flirta med killar när jag festar eller ´bara råkar hamna bakom en asläcker snubbe i kön till bankomaten. Jag vill kunna nypa min kompis i armen när jag ser en snygg kille sitta och sola i badhusparken. Jag vill VILL VILL.
När man vill två så olika saker samtidigt, så måste man välja det som man trots allt trivs bäst med. Och just nu skulle jag trivas bäst med att vara ensam och flirta. Det är sommar. Jag har inte varit singel en sommar på sååå många år. Denna sommar tänker jag inte haka fast mej med en kille bara för att han är snäll och perfekt. För det är inte vad jag letar efter...
Jag vill ha någon man kan munhuggas med (så jag får ut lite ilska) nån jag vet inte blir sur om jag väljer att festa med mina kompisar, nån som jag kan säga "dumhuve" till när han gör nåt fel. Det kan man ju inte göra till den snälla perfekta.
Jag har alltid kunnat använda mej av att skriva när jag har mått dåligt, eller varit förvirrad över vilken väg jag ska välja i just det vägskälet jag står i just då. Och nu står jag i ett vägskäl där jag väljer bort ett förhållande med någon som skulle ge mej allt. Någon som skulle bry sej, finnas där och lyssna jämt. Som aldrig skulle trycka ner mej eller tvinga mej att göra saker jag inte vill. Jag väljer bort den personen, för jag vill inte ha någon.
Jag vill bry mej om andra, oftast i så hög grad att jag glömmer bort mej själv. Men den här personen BEHÖVER inte mej. Jag vill känna mej behövd.
Ibland blir jag arg, och blir jag arg måste jag få utlopp för min ilska på något sätt, och när en person är sådär perfekt bra och översnäll KAN man ju inte bli arg på honom?
Jag sknar känslan som man har när man är kär, känslan av att det pirrar i magen, nervositeten när man gör nya saker tillsammans som till exempel träffa hans föräldrar.. Leendet man får när man får ett sms eller när han ringer. När man helst vill välja att ligga hemma och kramas istället för en utekväll med kompisarna. Jag vill faktiskt ha allt det där- men ändå inte.
Jag trivs med att vara ensam ibland. Jag trivs med att kunna flirta med killar när jag festar eller ´bara råkar hamna bakom en asläcker snubbe i kön till bankomaten. Jag vill kunna nypa min kompis i armen när jag ser en snygg kille sitta och sola i badhusparken. Jag vill VILL VILL.
När man vill två så olika saker samtidigt, så måste man välja det som man trots allt trivs bäst med. Och just nu skulle jag trivas bäst med att vara ensam och flirta. Det är sommar. Jag har inte varit singel en sommar på sååå många år. Denna sommar tänker jag inte haka fast mej med en kille bara för att han är snäll och perfekt. För det är inte vad jag letar efter...
Jag vill ha någon man kan munhuggas med (så jag får ut lite ilska) nån jag vet inte blir sur om jag väljer att festa med mina kompisar, nån som jag kan säga "dumhuve" till när han gör nåt fel. Det kan man ju inte göra till den snälla perfekta.
Kommentarer
Trackback
