Mätt och trött
Trots all sömn inatt så är jag sååå himla trött! Men ändå.. Jag har ju inte sovit speciellt mycket de två nätterna innan den här. Känns som om jag borde vara pigg och alert, nyttig har jag dessutom varit idag också, men ändå är jag bara trött och slö. Orkar inte kolla på teven för jag orkar inte engagera mej i det jag kollar på, och jag orkar inte sitta här för jag får ont i huvet av att kolla på skärmen. Plus att det är tråkigt.
Tänker på Bische hela tiden. Efter två dagar känns det som om jag trots min trötthet lätt skulle kunna cykla till honom 30 mil bara för en endaste kram. Det är väl ändå äkta kärlek?
Jag har trott så många gånger tidigare att jag upplevt äkta kärlek, men först nu inser jag att det har jag inte. Inte förrän nu! Nu när det finns någon som verkligen gör allt för mej, som ställer upp och varken bryr sej ifall han inte orkar eller inte har råd eller inte har lust. Han gör vad som helst ändå, om det är för min skull. Då känner jag mej värdelös. Jag KAN inte skjutsa honom överallt för jag har inget körkort. Jag KAN inte köpa allt han vill ha, för jag har inga pengar. Jag KAN inte göra nånting jag hatar för hans skull för han säger aldrig någonting, eller han säger aldrig ifrån heller. Han vill bara att jag ska vara glad och må bra. Och det gör jag! Så fruktansvärt bra är mitt liv just nu.
Men ändå så stakar orden fast sej i halsen på mej utan att kunna dyka fram, fastprintade i mitt huvud. Jag tänker det hela tiden, och känner känslan så himla starkt men ändå kan jag inte säga det....
Jag vill verkligen att det ska vara äkta när det kommer. Att det inte blir som med alla andra jag sagt det till, som jag sen upptäckt att det inte alls var så. För den här gånger är jag så säker.
Och ändå kan jag inte säga det....
Tänker på Bische hela tiden. Efter två dagar känns det som om jag trots min trötthet lätt skulle kunna cykla till honom 30 mil bara för en endaste kram. Det är väl ändå äkta kärlek?
Jag har trott så många gånger tidigare att jag upplevt äkta kärlek, men först nu inser jag att det har jag inte. Inte förrän nu! Nu när det finns någon som verkligen gör allt för mej, som ställer upp och varken bryr sej ifall han inte orkar eller inte har råd eller inte har lust. Han gör vad som helst ändå, om det är för min skull. Då känner jag mej värdelös. Jag KAN inte skjutsa honom överallt för jag har inget körkort. Jag KAN inte köpa allt han vill ha, för jag har inga pengar. Jag KAN inte göra nånting jag hatar för hans skull för han säger aldrig någonting, eller han säger aldrig ifrån heller. Han vill bara att jag ska vara glad och må bra. Och det gör jag! Så fruktansvärt bra är mitt liv just nu.
Men ändå så stakar orden fast sej i halsen på mej utan att kunna dyka fram, fastprintade i mitt huvud. Jag tänker det hela tiden, och känner känslan så himla starkt men ändå kan jag inte säga det....
Jag vill verkligen att det ska vara äkta när det kommer. Att det inte blir som med alla andra jag sagt det till, som jag sen upptäckt att det inte alls var så. För den här gånger är jag så säker.
Och ändå kan jag inte säga det....
Kommentarer
Trackback
